En liten tant

Grattis på Farsdag, pappa!

Jag tror att din himmel är en stor gammelskog med många mossbevuxna stubbar att slå sig ner på, en gammal ryggsäck med en termos där det heta starka kaffet aldrig tar slut och mörka tjärnar att meta abborre i. Det var dit du gick för nästan exakt 10 år sedan. 80 år och en månad gammal, mätt och trött på livet .

Medan du fortfarande var rörlig och stark trots hög ålder, åren mellan 75 och 80 grälade min syster och jag ständigt om dina fisketurer. Du och en gammal vän åkte till den stora sjön långt ute i skogen, rodde ut och la nät. Min syster ville att vi skulle övertyga dig om att du måste sluta med det. Du kunde ju falla i vattnet och drunkna. Vi enades aldrig om någon övertalningskampanj för dels skulle den aldrig ha lyckats och dels hävdade jag med eftertryck att det i så fall skulle vara samma sak som att vi försökte ta livet av dig. Det var ju när benen inte längre bar ut i skogen som du gick bort till evigheten. Då var det färdiglevt.

Du lämnade efter dig många goda minnen och de två sentenser som du byggde ditt arbetsliv och din barnuppfostran på:
1. Tänk goda tankar
2. Man får aldrig tränga in någon i ett hörn, alla ska ha en väg ut och en möjlighet att behålla ansiktet.

Jag vet inte vad du skulle ha tyckt om det jag skriver i min blogg men eftersom du älskade debatter och kunde spela djävulens advokat tills tonåringen nästan bröt samman skulle du antagligen ha följt debatterna med stort intresse. Däremot tror jag inte att du skulle ha skrivit någon blogg själv. Du var inte intresserad av eget skrivande utöver det som jobbet krävde av rapporter och annat. När du och mamma var på bilsemester skickade du vykort , korta och kärnfulla undertecknade "Mor som far".

Jag saknar dig men hoppas att du har det bra och att du uppskattade strofen jag valde till annonsen :
Det är så tyst i skogen,
i stora, djupa skogen.
Dit hittar inte plogen
och ingen lies slag.
Dit hittar bara jag.

Ur En skogsvisa av Bo Bergman

Trots den ymniga förekomsten av mobiltelefoner, nu i snart sagt var tonårings, mans, kvinnas och barns hand så kvarstår behovet av att visa världen att man HAR en mobiltelefon. Åtminstone här där jag bor.

Det talas HÖGT i de mest olämpliga sammanhang.
Senast på det lilla fridsamma stadsdelsbiblioteket - några låntagare strosade i vilsam tystnad runt bland hyllorna i eftermiddagssolen och valde böcker när en man i yngre medelåldern gjorde entré. Hans mobil ringde och han SVARADE. Och inledde ett högröstat samtal. Medan han gick runt bland bokhyllorna. Då kände jag hur min mun öppnade sig och  högt och ljudligt sa:
 - Du , alla vi andra här på biblioteket vill passa på att be om en hälsning till den som ringer.

Snabbare sorti har aldrig gjorts från ett bibliotek. Vi som var kvar nickade till varandra och fortsatte att välja böcker. Under vilsam tystnad.

Något som min egensinniga mun ännu inte lyckats kommentera till den det vederbör, är folks ringsignaler. Som vi alla vet kan man ha nästan vad som helst som ringsignal. Vi har antagligen olika motiv till vilka signaler vi väljer. Häftig, modern, nostalgisk, humoristisk, utstickande.... ja, det finns flera aspekter på hur man vill att ens mobil ska låta när någon ringer. Att ha en ovanlig signal som man själv lätt känner igen är nog ett vanligt skäl.

Men om man väljer en ovanlig, utstickande och därmed i längden irriterande signal bör man för den allmänna folkhälsans skull vara snabb med att svara. Följande utspelas alldeles för ofta på tåg, i affärer, på restauranger och liknande ställen:
En mobiltelefon  ringer och ringer och ringer och ringer med en påträngande , högljudd ringsignal medan mobilägaren letar i alla fickor, i handväskans alla fack, på nytt i fickorna,  javisstja i den stora kassen också och ser man på där låg den riiiiiiing riiiiing riiiiiiing riiiiing på HÖG volym ( t.ex med signalen "Men svara då, ska du inte svara nu, det ringer ju, svara då" uttalat med en alltmer klagande och intensiv röst eller en hysteriskt skällande hund...).
Mobilägaren får så till sist tag i sin lilla, eleganta mobil riiiiiing, riiiiing, riiiiiing och kisar närsynt mot knapparna, fipplar med knapparna riiiiing riiiiiing riiiing och till slut äntligen lyckas mobilägaren svara och få tyst på mobilen.

En variant på ovanstående är att det riiiinger och riiiinger, ingen letar. Ljudet stegras. Ingen letar. Efter en lång stund skriker någon Nämen , gud är det min som ringer , jag har bytt signal så jag känner ju inte igen den.... och se'n börjar letandet enligt ovan.

Alltså, jag har full förståelse för letandet.
Jag har full förståelse för att man inte känner igen sin mobilsignal när man just bytt.
Jag har full förståelse för att det är svårt att se knapparna.
Det är inte själva fipplandet som är problemet. Att vara fipplare är mänskligt.

Men om man är en fipplare ska man inte ha hemska, skrikiga, enerverande, ylande ringsignaler på sin mobil och man ska inte ha den inställd på högsta volym och absolut inte på stegrande - av hänsyn till omgivningen.

Själv har jag  vissa fipplardrag i min tantpersonlighet och har därför valt Brandenburgkonserten och har mobilen inställd på låg volym samt förvarar den alltid i samma väskficka. Ett föredöme bland fipplare!

Samma kväll som jag skrev mitt förra blogginlägg om mitt möte med de tillfälliga försäljarna i en av våra gallerior beslöt jag att det var icke nog att bara skrika ut i cyberrymden om detta oskick. Åtgärder borde vidtas.

Beväpnad med små fragment av information (Gallerians namn och en produktslogan) gav jag mig ut på jakt efter någon att tilltala om detta oskick.
Internet är underbart.
Inom kort hade jag ur Internets skrymslen, grävt upp både fastighetsägaren för hela gallerian och företaget vars produkter salufördes.
 
Epost är underbart.
Två mail författades i stil med mitt blogginlägg.
Dagen efter hade jag fått svar från båda adressaterna.
Båda svaren innehöll 
* tydligt avståndstagande från beteendet
* erkännande av att det var ett problem man tampades med
* snyggt och rakt uttryckt ursäkt
* stort tack för att de blivit informerade
* information om vilka åtgärder som skulle vidtas - i båda fallen skulle säljarna varnas och deras säljorganisation kontaktas och det skulle ske samma dag.

Vad har då ninjas med detta att göra?
Jo
Ordet Ninja  är japanska och kan bl a översättas till "dold person" vilket ganska bra sammanfattar ninjans arbetsmetod. En annan översättning är "en person som uthärdar". Ninjan opererade på samma sätt som dagens underrättelsetjänster alt. jägar/elitförband genom att utföra olika underättelse-arbeten, spionage, kontraspionage och andra specialuppdrag. De anlitades också som strateger och taktiker av olika stridande fraktioner då ninjan var skolad i krigföring på alla nivåer.
Källa: Wikipedia

Med andra ord:
Reta inte små tanter!
Det bor en ninja som har svart bälte i internetsök i den man minst anar!

One of the advantages of being disorderly, is that one is constantly making exciting discoveries.

A. A. Milne
(1882 - 1956)

Kan man få en kopp kaffe?
När man är vuxen och förbannad men ingen hackare?

Aftonbladets nya chefredaktör Jan Helin bjöd igår in Vuxna Förbannade Hackare ( de som hackat Aftonbladets mailserver)  till eftermiddagskaffe för att berätta hur han ser på Aftonbladets uppdrag. Det skulle förvåna mig om VFH dök upp trots att de lovades anonymitet. Vem vet, risken finns att Jan Helin skriver om dem i något internt mail som någon annan hackar sig fram till. Kafferepet är kanske tänkt som en variant på förre chefredaktörens webbforum "Hörru Anders" där läsarna kunde ställa sina frågor och få svar av chefredaktören Anders Gerdin.

Jag läste visserligen inte "Hörru Anders" varje gång men mitt intryck är att det handlade om att hälla vatten på en mediegås. Redan rubriken väckte min tvekan och Anders Gerdins svar ingav inte något hopp om att synpunkter från läsekretsen skulle beaktas.  Men något trängde ändå fram för döm om min förvåning när jag läste Anders Gerdins julkrönika i Dagens Media: Aftonbladets avgående chefredaktör Anders Gerdin tror att positiva berättelser kan vända kvällspressens vikande upplagetrend.

Javisst behöver vi positiva nyheter. Det händer trots allt oerhört mycket positivt varje dag men media rapporterar mest om elände och skandaler. Finns det inga skandaler att tillgå så uppfinner man dem eller åtminstone blåser upp bagateller till katastrofformat. Som Aftonbladets krampartade rapportering av "Stjärnorna på slottet".

En viss form av positiva nyheter är något som dam-/familjetidningar typ Året Runt, Allers, Hemmets journal m.fl. specialiserat sig på. "Den lilla människans kamp", folket "ute i stugorna" som vi alla kallas som inte ingår i medieetablissemangets närmaste krets. Aftonbladet har i samma tradition nyligen korat "Svenska hjältar" komplett med tv-sänd gala och allt , där tårögda "mediepersonligheter" vilt applåderade den "lilla människans insats ute i stugorna" långt från medieredaktionernas hypade värld.
OBS! Jag tycker att alla dessa som blev svensk hjälte absolut förtjänar att uppmärksammas och hedras.
Men en kampanj och gala gör inte Aftonbladet till en bra tidning. En möglig tårta går inte att äta bara för att man spritsat färsk grädde i snygga mönster.

Man skulle ju kunna strunta i kvällspressen. Och det gör jag i så motto att jag inte köper tidningarna. Men jag är genuint upprörd över att dessa viktiga plattformar förslösas på rent skräp. Jaja, jag vet att det handlar om upplagor, att sälja lösnummer på braskande, kittlande rubriker. Men uppenbarligen funkar inte det konceptet längre. Den hastigt vikande upplagan bekymrar ledningen och ägarna. Tror jag det, aktieutdelningen lämnar förstås en del i övrigt att önska.

Kvällspressens grundläggande problem är att kvällspressens ägare saknar värdegrund. Eller snarare, deras enda värdegrund är vinst. Hur denna vinst åstadkoms spelar ingen roll.

Folk som gör vad som helst för att ge ägarna vinster finns det uppenbarligen gott om. Karriärister inom branschen är villiga att sälja sin eventuella journalistiska heder och yrkesetik för att klättra i löneligan.  Enligt Dagens Medias löneliga tjänade Anders Gerdin, Aftonbladet 3.389.622 (och Otto Sjöberg, Expressen 3.775.370) under 2007.  Mobbingbloggaren som slutade blogga men som fortfarande är anställd av Aftonbladet tjänade i sammanhanget blygsamma 555.300, men det är ju i alla fall en liten nätt månadsinkomst på 46 275... Kanske inte varje krona kommer från Aftonbladet men ändå...

Det som borde vara  förvånande med att vinst till vilket pris som helst är den värdegrund som styr, är att Aftonbladet ägs till 50,1% av LO...
Vilken syn har LO på sina medlemmar då man som ägare tillåter att tidningen profiterar på människans sämsta sidor?  Blodtörst, skandalhunger... gladiatorspel...
Hur kan LO frånhända sig ansvaret och möjligheten att driva en bra, seriös tidning?


Mina råd till Jan Helin om han vill att sådana som jag ska betala för tidningen är
* förbjud rubriksättarna att använda följande ord och uttryck
 attack, chock,  rasar mot, utbrott, idolstjärnan, mediepersonligheten, dokustjärnan, profil och ... vi -har- hela- listan

* förbjud journalisterna att hämta skvaller från News of the World, The Sun, Daily Sport, Daily Star, The Globe eller National Enquirer. Läs den debattartikel som Aftonbladet själv publicerade 2005 om just detta.

* rensa ut skandaljournalisterna  och anställ folk som har utbildning och kunskap

* låt reportrarna förtjäna sin by-line , sluta göra reportrarna till låtsaskändisar

* börja ägna er åt seriös journalistik på alla avdelningar även nöjessidorna. Att skriva dag ut och dag in om trasiga flickor som Britney Spears är bara vidrigt.

Media är viktiga för demokratin. Sverige är ett litet land med få rikstäckande tidningar. För den offentliga  debattens skull behöver vi flera olika tidningar. Därför är kvällspressen som medieplattform för viktig för att enbart ignoreras.

Jag önskar

att vi alla ska minska vår konsumtion av både det ena och det andra, fyrverkerier t.ex. 

att vi alla ska börja göra medvetna val när vi handlar och köpa mer närproducerat och ekologiskt . Köp inte beresta limpor! Köp närproducerad limpa!

att stat och kommuner ska underlätta och förbilliga kollektivtrafiken, mer tåg på inrikesflygets bekostnad

att de 300 000 som valt att "fly" julstöket som kvällstidningarna uttrycker det, och tagit flyget till fjärran land och alla de som bidragit till "rusningen" för att boka sommarens flygresa redan före nyår, ska se över sina resvanor för framtiden - bland dessa finns naturligtvis människor som reser för första gången efter att länge ha sparat till drömresan. Men framför allt finns här de som anser att det är en mänsklig rättighet för just dem själva att resa med flyg långt bort för att turista. "Inte flyga? Hur hade ni tänkt att jag ska komma till Thailand då? Gå eller paddla?" som en kvällstidningskommentator uttryckte sig härförleden som svar på frågan om vad som skulle få dem att sluta flyga.

att USA väljer en något så när förnuftig president som tar itu med deras egna inrikesproblem, ger f-n i att starta krig överallt och istället tar klimatfrågan på allvar

att Aftonbladets nya ledning slår världen med häpnad genom att rensa ut kändisskvallret, chockerna, attackerna, alla som rasar mot än det ena än det andra och istället gör en intressant, läsvärd tidning som får stigande upplagor. Något bör de ju göra för sina egna köttgrytors skull eftersom upplageraset för kvällspressen glädjande nog,går allt snabbare.

På det personliga planet önskar jag för mig och mina närmaste strålande hälsa, exempellösa framgångar och obeskrivlig lycka.

Trägna besökare i denna blogg har antagligen listat ut att jag har ett särskilt förhållande till grodor. Jag samlar på grodor (försöker undvika de språkliga) och grodbeprydda föremål. Jag lägger inte ner stora pengar på att införskaffa samlarobjekten själv. Det behöver jag inte. Grodorna kommer till mig via familj och vänner. Jag har  grodor i alla rum. I vardagsrummet står ett helt vitrinskåp fullt med grodor från när och fjärran. Duschdraperi, toaborste, toarullehållare, duschmössa, muggar, tallrikar, snapsglas, ljusslinga, fotoramar, kuddar... Produktutvecklarnas fantasi känner inte några som helst gränser.

De som ger mig grodor i present kan grovt delas in i två grupper; gruppen med de som ger mig söta grodor de själva blir charmade av och gruppen som består av mina två favoritmänniskor som satt sig i sinnet att leta upp de värsta grodor som finns.

I år slog den sistnämnda gruppen alla rekord. Jag packade upp den ena grodan värre än den andra vid julklappsutdelningen. Hur gräsliga de är kanske inte riktigt framgår av bilderna nedan men jag lovar... Jag vill understryka att jag skrattar så jag skriker och blir jätteglad när jag får dessa fruktansvärda presenter. Det ligger mycket kärlek i att leta monstruösa grodor till lands, till sjöss, på nätet etc. Klicka för närstudier, om du törs.

Denna lilla feta groda med ögon som pekar åt alla håll passar bra till att illustrera "efter-julbordet-och-snapsen-"tillståndet.

 Denna märkliga groda är tydligen tänkt som ett bruksföremål. Vi gissar på tandborstställ men vet inte säkert. Notera dess uppgivna min.

 Här ett par grodor vid foten av en kruka. Den lilla grodan är helnäck som grodor brukar vara men i och med att den sitter i en pin-up-pose bredvid en fullt påklädd, fullvuxen groda blir det visuella budskapet lite dubbelt.

Så kom den.
Grodan från helvetet.
Den är metallicgrön, har ett gigantiskt huvud som dessutom nickar ovanför den lilla kroppen.
En aliengroda.
Inhandlad i en ... tygbutik!!!




Jag vet inte om givarna drabbades av ruelse eller om de vill ge mig någon vink av annat slag men efter aliengrodan kom denna:

 En grodprins på ett rosa örngott...

Den delen är välkänd men känner ni till fortsättningen? Jag vet inte om det är tillägg gjort av andra eller om det hör till den ursprungliga bönen. Hur som helst så skriver jag under på varje rad.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Man vet ju inte att uppskatta hur bra man har det förrän man får det sämre än tidigare s.a.s.

Jag har alldeles tydligt misshagat makterna genom att gnälla över att det är mörkt och regnigt. Därute. Jag lever nu i en pågående läxa om att mörker och regn inte är något att gnälla över. Inte när det håller sig därute.

För nu regnar det in.

I flera rum.

Tak och vägg och golv är förstört i ett rum. Tak och vägg i ett annat.

Det droppar på längden s.a.s. så det går inte att ställa hinkar under droppet utan man får lägga dit tjocka handdukar och byta dem när de blir fulla av vatten. Vilket går ganska fort. Att de blir fulla, alltså.

Massor av folk är inblandade i åtgärderna men det är trixigt att få till det. Föreningens styrelse sliter sitt hår.
Men i fredags hittade man orsaken. Stor lycka. Ett byggfel sedan 1979. 

Man tog upp ett hål till det utrymme där felet bor. Se'n tog man ut all dyblöt isolering och satte in en avfuktare. Se'n tog man helg för det var ju både helg och inget mer att göra förrän försäkringsbolaget varit hit och besiktigat skadan. Försäkringsbolaget skulle ha kommit på fredageftermiddag. Skulle ha kommit...

Eftersom det nu inte finns någon isolering och dessutom är öppet rätt ut i närheten av vårt ventilationssystem så blåser det  in iskall luft i hela lägenheten. Påbyltad med allehanda varma kläder, sneglandes mot mössa och vantar sitter jag inlindad i filtar och skriver detta inlägg.

Jag är så tacksam, så tacksam för att det inte är mörkt dvs att elen funkar så jag kan koka te.

Regnar in - det gör det fortfarande. Trots att det inte regnar därute...