Filosofiska råd
Kulturbloggen efterlyste ämnen att skriva om och utlovade dessutom bokpris till de ämnen som antogs. Bokälskare som jag är skyndade jag mig att föreslå ett ämne:
Fem filosofiska råd till en ung människa, att bära med sig genom livet.
Kulturbloggen skrev kloka saker och skickade mig genast en bok:
"Hemligheter insamlade av Maja Spasova". Konstnären Maja Spasova har i samarbete med Liljevalchs drivit projektet ”Hemligheter”. Projektet består i att närmare 2000 hemligheter skickats in av människor i hela landet. Hemligheterna har sedan presenterats i installationsform i konsthallen och som en pocketbok,vilken upptar 450 av de meddelanden konstnären mottagit. Man får mycket att fundera över när man läser den!
Nog får en hemlighet som nedanstående, en att kika lite extra på husläkaren och undra..:
" Jag är en vuxen person, jobbar som läkare, har en god familj. Men min hemlis är att jag har en hemlig (påhittad) kompis som hänger med mig när jag är ensam. Hon är toppen."
För att inte tala om denna, så här i valårets början och "politikerskandaler" på löpsedlarna:
"Hej, min hemlighet är att jag blev politiker av misstag, helt mot min vilja."
Otroligt intressant, lite skrämmande och också rörande bok. Tack Kulturbloggen för kloka filosofiska råd och för boken!
Boken är utgiven av "En bok för alla" och finna att köpa bl.a. här.
Josephine min sparringpartner inför Blogstafetten, väntade på ett nytt ämne så jag gjorde det lätt för mig och skickade samma ämne till henne. Även Josephine skrev mycket kloka saker och när jag läste slog det mig att om alla mina bloggbekanta skrev sina fem filosofiska råd till en ung människa, kanske vi till slut skulle ha fått ihop den verkliga manualen för att hantera livet som åtminstone jag har saknat många gånger.
Fem filosofiska råd till en ung människa, att bära med sig genom livet.
Kulturbloggen skrev kloka saker och skickade mig genast en bok:
"Hemligheter insamlade av Maja Spasova". Konstnären Maja Spasova har i samarbete med Liljevalchs drivit projektet ”Hemligheter”. Projektet består i att närmare 2000 hemligheter skickats in av människor i hela landet. Hemligheterna har sedan presenterats i installationsform i konsthallen och som en pocketbok,vilken upptar 450 av de meddelanden konstnären mottagit. Man får mycket att fundera över när man läser den!
Nog får en hemlighet som nedanstående, en att kika lite extra på husläkaren och undra..:
" Jag är en vuxen person, jobbar som läkare, har en god familj. Men min hemlis är att jag har en hemlig (påhittad) kompis som hänger med mig när jag är ensam. Hon är toppen."
För att inte tala om denna, så här i valårets början och "politikerskandaler" på löpsedlarna:
"Hej, min hemlighet är att jag blev politiker av misstag, helt mot min vilja."
Otroligt intressant, lite skrämmande och också rörande bok. Tack Kulturbloggen för kloka filosofiska råd och för boken!
Boken är utgiven av "En bok för alla" och finna att köpa bl.a. här.
Josephine min sparringpartner inför Blogstafetten, väntade på ett nytt ämne så jag gjorde det lätt för mig och skickade samma ämne till henne. Även Josephine skrev mycket kloka saker och när jag läste slog det mig att om alla mina bloggbekanta skrev sina fem filosofiska råd till en ung människa, kanske vi till slut skulle ha fått ihop den verkliga manualen för att hantera livet som åtminstone jag har saknat många gånger.
Ovanor och vanor
Isecore utmanade nyss tanten enligt följande:
Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg.Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.Jaha, hur ska jag kunna välja fem bland ett helt livs samlade ovanor och vanor? Dessutom bör väl inte de värsta redovisas... Det är ju trevligt om ni fortfarande har en positiv bild av mig även efter detta inlägg. Vad är en vana och vad är en ovana av allt man hålls med? Allt nedan kan ses som bådadera. Döm själva.
1. En vana eller möjligen ovana är att när jag tänker intensivt på något problem håller jag vänster tumme under hakan medan vänster pekfinger trycker ner nästippen mot överläppen. Ser förmodligen otroligt dumt ut. Tror att det är en gest som är en rest från när jag som barn hade en snuttetrasa bestående av en gammal chiffongscarf med knutar på, som jag höll under näsan, näsan nedtryckt med pekfingret och tummen i munnen. Men numera har jag inte tummen i munnen och snurrar inte på en hårtofs med andra handen som jag gjorde då.
2. Att läsa vid toabesök är en vana sedan barnsben. Det måste helt enkelt finnas något att läsa på toaletten. Hemma är det inget problem, tidningskorg på toa garanterar läsning. Men borta hos folk? När inget läsbart av traditionellt snitt finns griper jag efter närmaste tvättmedelspaket eller schampoflaska och läser innehållsförteckningarna. Det här kanske inte är en vana? Det kanske är någon form av syndrom?
3. Att ta fler servetter än jag själv behöver, när jag äter eller fikar på lokal är en djupt rotad vana som jag kan tänka mig att flera föräldrar känner igen. Under småbarnsåren var man konstant utrustad med extra papper, näsdukar och annat i syfte att kunna torka upp vad helst som emanerade från ätteläggens fikande och ätande. Reflexen sitter fortfarande i vilket med tiden visat sig vara lika bra eftersom vänner och bekanta börjar spilla på sig, slå omkull kaffekoppar... och då är jag redo med mina extra servetter!
4. Att spara minsta matrest i små skålar i kylen är en vana från mitt föräldrahem. Alltid kan det bli något av det med lite ägg eller sås eller i en pyttipanna. Mina föräldrar var unga och fattiga under kriget men hade eget hushåll så inget fick förfaras och det blev mottot för resten av livet. Så hela min uppväxt är inramad av intet -ska-förfaras och det-kan-vara-bra-att-ha, trots att 50 -60-talen var framgångsperioder med ökande levnadsstandard. Mammas restmiddagar hörde f.ö. till mina favoritmiddagar under uppväxten för vi fick ofta stekt potatis till resterna. Tyvärr har jag inte samma koll på mitt kylskåp som mamma hade på sitt så för det mesta hinner matresterna ådra sig en luddig hinna innan jag återupptäcker dem. När jag fryser in dem glömmer jag också bort dem tills de fått frostbränna och är förstörda. Varje gång jag kastar dessa förstörda matrester känner jag mammas blickar från Den Andra Sidan och muttrar för mig själv:
- Jaja, jag försöker i alla fall!
5. En trevlig vana jag har är att när det är löneutbetalning köper jag genast en present till mig själv; en bok, en skiva, en häftig växt eller nå't.
Nu ska jag bara utmana några i bloggbekantskapskretsen:
Ensambarn
Klixblogg
Agnes hela dan
Moster Baba
Ewacarin
Drömmen om konståkning
Ytterligare en träningssträcka utlagd av Josephine:
"Dagen när jag gav upp drömmen om att bli konståkerska."
Jag har tittat på konståkning på tv så länge jag kan minnas. Tittar fortfarande men saknar Bengt Grieves kommentarer om åkarnas dräkter, dessa dräkter som så tjusade ett barn, en tonåring. Bengt Grieve ansträngde sig för att vi tittare verkligen skulle få en uppfattning om hur vackra och färgrika dessa dräkter var och uppfann helt egna färgbenämningar: mörkvitt, löfbergslila-lila, kastanjegrön... "eh, då avser jag bladen", som han förtydligade. Den finska deckarförfattaren Lena Lehtolainen skriver i boken "Dödsspiralen":
"Jag har alltid tyckt om konståkning för den balanserar på gränsen mellan riktig melodram och smaklöshet. I konståkning återges stora känslor till uttjatad musik."
Just de stora känslorna och möjligheten att leva ut dem iförd kastanjegröna, glittriga kläder medan man flyger fram över blank is med fartvind i håret var det jag drömde om som barn. Men ispassen på gymnastiklektionerna i ett vintrigt Jämtland låg långt från drömmen.
30 stycken 10-åringar, trängdes på hockeyrinken och klamrade sig fast vid sargen för att inte av misstag glida iväg åt något håll innan den stränge jumpaläraren så tillät. Kallt, kallt, kallt var det - gränsen för när utomhusjumpa blev inomhuspass låg hos varje enskild lärare och jumpaläraren var köldtålig. Därför var vi alla, i synnerhet flickorna, påpälsade och inlindade till Michelin-gubbeformat. Tjocka tröjor i lager, kalasbyxor, byxor och täckbyxor, raggsockar som gjorde det svårt att snöra konståkningsskridskorna, dubbla vantar med tjocka lovvikavantar ytterst, hemstickad rejäl mössa nerdragen över öron och panna och som kronan på verket en lång halsduk virad flera varv runt hals och ansikte. Orörlig var det man var. Armarna gick inte att föra riktigt intill kroppen och knäna hölls i ett järngrepp av alla byxlager.
Sålunda rustade skulle vi leka "Under hökens vingar" - en jagalek som går ut på att man åker fram och tillbaka över planen medan höken jagar ikapp en efter en och gör nya hökar av dem som hjälper till att jaga. Pojkarna som spelade hockey, inte var lika påpälsade som flickorna och inte hade de förhatliga taggarna längst fram på skridskoskenan var bäst både på att jaga och att komma undan.
Vi klädbylten med konståkningsskridskor var lätta byten. Vi vaggade fram över isen och var både rädda för att bli tagna och för att få upp farten. Vi kunde nämligen inte stanna genom att bromsa med skridskorna utan var alltid tvungna att dunsa in i sargen för att få stopp på oss själva, ibland även för att kunna byta riktning. Om vi dundrade in i sargen i hög fart gjorde det präktigt ont trots alla klädlager, därav den stilla vaggande åkningen. Ja, långt ifrån den kastanjegröna drömmen. alltså.
Efter grundskolan blev det ganska lite skridskor åkt men konståkningen fanns där i bakhuvudet. Någon tävlingsåkerska skulle jag aldrig bli men likt de förälskade paren i så många amerikanska filmer jag såg i tonåren, skulle en och annan söndagseftermiddag kunna ägnas åt att "flyga fram över blank is med fartvind i håret " om jag bara tog tag i att lära mig stanna. Hur svårt kunde det vara?
När jag så blev mamma och arvingen skulle få ta del av allt som möjligen skulle kunna berika livet började jag tänka på skridskoåkningen igen. Det visade sig att en kompis närde samma tankar och dessutom var mer resolut än jag och gjorde slag i saken.Hon tog skridskor, ungar och kaffetermos med sig till rinken när det var "Allmänhetens åkning". Hon snörde på sig och familjen skridskor. Hon klev ut på isen. Stod absolut stilla. Så började fötterna glida, utåt ...och hon föll. Brutet knä, gips i 6 veckor. Det var dagen då jag - också- gav upp drömmen om att bli konståkerska.
"Dagen när jag gav upp drömmen om att bli konståkerska."
Jag har tittat på konståkning på tv så länge jag kan minnas. Tittar fortfarande men saknar Bengt Grieves kommentarer om åkarnas dräkter, dessa dräkter som så tjusade ett barn, en tonåring. Bengt Grieve ansträngde sig för att vi tittare verkligen skulle få en uppfattning om hur vackra och färgrika dessa dräkter var och uppfann helt egna färgbenämningar: mörkvitt, löfbergslila-lila, kastanjegrön... "eh, då avser jag bladen", som han förtydligade. Den finska deckarförfattaren Lena Lehtolainen skriver i boken "Dödsspiralen":
"Jag har alltid tyckt om konståkning för den balanserar på gränsen mellan riktig melodram och smaklöshet. I konståkning återges stora känslor till uttjatad musik."
Just de stora känslorna och möjligheten att leva ut dem iförd kastanjegröna, glittriga kläder medan man flyger fram över blank is med fartvind i håret var det jag drömde om som barn. Men ispassen på gymnastiklektionerna i ett vintrigt Jämtland låg långt från drömmen.
30 stycken 10-åringar, trängdes på hockeyrinken och klamrade sig fast vid sargen för att inte av misstag glida iväg åt något håll innan den stränge jumpaläraren så tillät. Kallt, kallt, kallt var det - gränsen för när utomhusjumpa blev inomhuspass låg hos varje enskild lärare och jumpaläraren var köldtålig. Därför var vi alla, i synnerhet flickorna, påpälsade och inlindade till Michelin-gubbeformat. Tjocka tröjor i lager, kalasbyxor, byxor och täckbyxor, raggsockar som gjorde det svårt att snöra konståkningsskridskorna, dubbla vantar med tjocka lovvikavantar ytterst, hemstickad rejäl mössa nerdragen över öron och panna och som kronan på verket en lång halsduk virad flera varv runt hals och ansikte. Orörlig var det man var. Armarna gick inte att föra riktigt intill kroppen och knäna hölls i ett järngrepp av alla byxlager.
Sålunda rustade skulle vi leka "Under hökens vingar" - en jagalek som går ut på att man åker fram och tillbaka över planen medan höken jagar ikapp en efter en och gör nya hökar av dem som hjälper till att jaga. Pojkarna som spelade hockey, inte var lika påpälsade som flickorna och inte hade de förhatliga taggarna längst fram på skridskoskenan var bäst både på att jaga och att komma undan.
Vi klädbylten med konståkningsskridskor var lätta byten. Vi vaggade fram över isen och var både rädda för att bli tagna och för att få upp farten. Vi kunde nämligen inte stanna genom att bromsa med skridskorna utan var alltid tvungna att dunsa in i sargen för att få stopp på oss själva, ibland även för att kunna byta riktning. Om vi dundrade in i sargen i hög fart gjorde det präktigt ont trots alla klädlager, därav den stilla vaggande åkningen. Ja, långt ifrån den kastanjegröna drömmen. alltså.
Efter grundskolan blev det ganska lite skridskor åkt men konståkningen fanns där i bakhuvudet. Någon tävlingsåkerska skulle jag aldrig bli men likt de förälskade paren i så många amerikanska filmer jag såg i tonåren, skulle en och annan söndagseftermiddag kunna ägnas åt att "flyga fram över blank is med fartvind i håret " om jag bara tog tag i att lära mig stanna. Hur svårt kunde det vara?
När jag så blev mamma och arvingen skulle få ta del av allt som möjligen skulle kunna berika livet började jag tänka på skridskoåkningen igen. Det visade sig att en kompis närde samma tankar och dessutom var mer resolut än jag och gjorde slag i saken.Hon tog skridskor, ungar och kaffetermos med sig till rinken när det var "Allmänhetens åkning". Hon snörde på sig och familjen skridskor. Hon klev ut på isen. Stod absolut stilla. Så började fötterna glida, utåt ...och hon föll. Brutet knä, gips i 6 veckor. Det var dagen då jag - också- gav upp drömmen om att bli konståkerska.
Varför jag vill flytta till Härjedalen
Josephine och jag tränar inför våra respektive sträckor i Blogstafetten, inspirerade av Mobfelk och Ediet. Josephine har givit mig ovanstående ämne , so here goes...
Varför jag vill flytta till Härjedalen
Härjedalen är Sveriges högst belägna landskap och en av våra största kommuner, största delen av landskapet ligger över 500 m.ö.h och resten minst 1000 m.ö.h. Denna upphöjdhet i kombination med den höga, klara luften, de vidsträckta skogarna, den artrika floran och det myllrande djurlivet skapar särskilda betingelser för skapande.
Att ha flykt för ögat, att blicken inte hindras av husväggar, reklamskyltar, avgasstinkande bussar är uppenbarligen en förutsättning för att ens kreativitet ska kunna frigöra sig och verka med full kraft. Närheten till skogen och myren med alla dess växter och djur, för människan tillbaka till en ursprunglighet och en närhet till livet självt som inte kan uppnås i stadens parker. Det kärva klimatet med riktiga vintrar med mycken snö och stark kyla och en relativt kort men intensiv sommar med ljusa nätter, prunkande vildblommor, plötsliga dagar med värme som tillåter bad i en fjällsjö - det klimatet danar människan och får henne att sätta sig över vardagens futiliteter och gnäll. Det kan vara långt till grannen i fysisk mening men närheten mellan människorna är påtaglig och manifesteras i att ingen lämnas ensam med sin snöskottning om ryggen tagit slut, ingen ligger ensam utan mat när influensan slår till, ingen blir liggande död och icke efterfrågad. Kommunikationen mellan människor är dessutom betydligt mer öppen, flödande och innehållsrik än vad sörlänningar tror. Detta skänker existentiell trygghet och frigör av allt att döma, energi till att skapa på det sätt ens inre drivkrafter kräver.
Skapande kan innebära att man bygger ett jakttorn,
utvecklar en idé för turistnäringen,
startar ett museum (Härjedalens Fjällmuseum är utsett till ett av Europas bästa!!!),
smider ett smycke ( Silversmeden RosaTaikon är verksam i Flor,Ytterhogdal),
sjunger egna och andras sånger och blir president i Jämtlands län ( Trubaduren Ewert Ljusberg är född i Hede) eller på något annat sätt uttrycker sin egen inneboende kreativitet.
Eftersom jag vill fortsätta utveckla mitt författarskap som hittills resulterat i fyra fackböcker och en barnbok men gått lite i stå, har jag letat efter möjliga sätt att frigöra min kreativa ådra och Härjedalen måste vara svaret på min undran eftersom många kreativa personer lever och verkar där men framför allt så är HENNING MANKELL född uppväxt i centralorten Sveg! Alltså vill jag flytta dit.
OK, Josephine här kommer pinnen till dig:
En middag med min önskegäst (historisk eller samtida), motivering, samtalsämnen och meny!
Varför jag vill flytta till Härjedalen
Härjedalen är Sveriges högst belägna landskap och en av våra största kommuner, största delen av landskapet ligger över 500 m.ö.h och resten minst 1000 m.ö.h. Denna upphöjdhet i kombination med den höga, klara luften, de vidsträckta skogarna, den artrika floran och det myllrande djurlivet skapar särskilda betingelser för skapande.
Att ha flykt för ögat, att blicken inte hindras av husväggar, reklamskyltar, avgasstinkande bussar är uppenbarligen en förutsättning för att ens kreativitet ska kunna frigöra sig och verka med full kraft. Närheten till skogen och myren med alla dess växter och djur, för människan tillbaka till en ursprunglighet och en närhet till livet självt som inte kan uppnås i stadens parker. Det kärva klimatet med riktiga vintrar med mycken snö och stark kyla och en relativt kort men intensiv sommar med ljusa nätter, prunkande vildblommor, plötsliga dagar med värme som tillåter bad i en fjällsjö - det klimatet danar människan och får henne att sätta sig över vardagens futiliteter och gnäll. Det kan vara långt till grannen i fysisk mening men närheten mellan människorna är påtaglig och manifesteras i att ingen lämnas ensam med sin snöskottning om ryggen tagit slut, ingen ligger ensam utan mat när influensan slår till, ingen blir liggande död och icke efterfrågad. Kommunikationen mellan människor är dessutom betydligt mer öppen, flödande och innehållsrik än vad sörlänningar tror. Detta skänker existentiell trygghet och frigör av allt att döma, energi till att skapa på det sätt ens inre drivkrafter kräver.
Skapande kan innebära att man bygger ett jakttorn,
utvecklar en idé för turistnäringen,
startar ett museum (Härjedalens Fjällmuseum är utsett till ett av Europas bästa!!!),
smider ett smycke ( Silversmeden RosaTaikon är verksam i Flor,Ytterhogdal),
sjunger egna och andras sånger och blir president i Jämtlands län ( Trubaduren Ewert Ljusberg är född i Hede) eller på något annat sätt uttrycker sin egen inneboende kreativitet.
Eftersom jag vill fortsätta utveckla mitt författarskap som hittills resulterat i fyra fackböcker och en barnbok men gått lite i stå, har jag letat efter möjliga sätt att frigöra min kreativa ådra och Härjedalen måste vara svaret på min undran eftersom många kreativa personer lever och verkar där men framför allt så är HENNING MANKELL
OK, Josephine här kommer pinnen till dig:
En middag med min önskegäst (historisk eller samtida), motivering, samtalsämnen och meny!
Blogstafetten och andra umgängesformer
Blogstafetten är i full gång och jag läser den ena roliga, tänkvärda texten efter den andra. Känner en viss spänning inför vilket ämne som ska komma från Anna som utbildar sig till brandman och har den uppfordrande texten "you think you know, but you have no idea" i blogghuvudet. Funderar en hel del på vad jag sedan ska skicka till Excessa som är en enligt henne själv "lite borttappad tant" men en massa år yngre än jag. Mobfelk och Ediet håller på att träna för sina sträckor i stafetten genom att skicka egna pinnar mellan sig.
Tidigare ikväll har jag här nedan svarat på Annika Bryns utmaning som hon fått från någon annan. Lagom tramsig skrivövning som var kul att göra en vinterkväll.
Det förekommer andra roligheter också, som Christinas utdelande av bloggrosor och naturligtvis annat som jag inte upptäckt. Dessa aktiviteter för med sig att jag hittar nya bloggar, får nya kontakter, får en stunds avkoppling och förströelse, leker lite och har kul så tant jag är.
Tidigare ikväll har jag här nedan svarat på Annika Bryns utmaning som hon fått från någon annan. Lagom tramsig skrivövning som var kul att göra en vinterkväll.
Det förekommer andra roligheter också, som Christinas utdelande av bloggrosor och naturligtvis annat som jag inte upptäckt. Dessa aktiviteter för med sig att jag hittar nya bloggar, får nya kontakter, får en stunds avkoppling och förströelse, leker lite och har kul så tant jag är.
Fick en utmaning idag
Jag fick en utmaning av Annica Bryn som hon fått av någon annan så nu svarar jag på denna utmaning och skickar den också vidare till några slumpmässigt utvalda kontakter:
Bloggblad, lyckliga grodan, Anne-Maj, EwaCarin
Four jobs you have had in your life:
1. Biljettrivare på bio
2. Studiecirkelledare
3. Vårdbiträde på boende för utvecklingsstörda
4. Föreläsare
Four movies you could watch over and over:
1. Den gröna milen
2. Nyckeln till Provence
3. Casablanca
4. Den tatuerade änkan
Four places you have lived:
1. rucklig enrummare i läskigt hus med otäcka grannar
2. liten villa i Jämtland
3. litet kollektiv med tre andra kompisar, i lyhört tvåfamiljshus
4. radhus i nybyggd stadsdel med åtföljande trädgårdsmilis som kollade ogräs och grässtråhöjden
Four TV shows you love to watch:
1. På heder och samvete (ska de aldrig få till det – Harm och Mac?)
2. Nanny (med Fran Fine, hon med RÖSTEN – inte uppfostrarserierna!)
3. Vita huset
4. c/o Segemyhr
Four places you have been on vacation:
1. Cauduro – yttepytte by i södra Frankrike, målarkurs
2. Sälenfjällen – modellflygstävling, vara bara publik
3. Venedig
4. Mölle by the sea
Four websites you visit daily:
1. Alla riksmedia pga jobb
2. Alla bloggbekanta
3. Google
4. Altavista
Four of your favorite foods:
1. Fylld baconlindad kycklingfilé med varm bönsallad
2. Potatisgratäng med nästan vad som helst till
3. Fisksoppa med aioli
4. Ananaspaj med vaniljglass
Four places you would rather be right now:
1. På van Goghmuséet i Amsterdam
2. På puben med en Newcastle Brown Ale
3. På konsert med Eric Bogle
4. I soffan med en deckare
Bloggblad, lyckliga grodan, Anne-Maj, EwaCarin
Four jobs you have had in your life:
1. Biljettrivare på bio
2. Studiecirkelledare
3. Vårdbiträde på boende för utvecklingsstörda
4. Föreläsare
Four movies you could watch over and over:
1. Den gröna milen
2. Nyckeln till Provence
3. Casablanca
4. Den tatuerade änkan
Four places you have lived:
1. rucklig enrummare i läskigt hus med otäcka grannar
2. liten villa i Jämtland
3. litet kollektiv med tre andra kompisar, i lyhört tvåfamiljshus
4. radhus i nybyggd stadsdel med åtföljande trädgårdsmilis som kollade ogräs och grässtråhöjden
Four TV shows you love to watch:
1. På heder och samvete (ska de aldrig få till det – Harm och Mac?)
2. Nanny (med Fran Fine, hon med RÖSTEN – inte uppfostrarserierna!)
3. Vita huset
4. c/o Segemyhr
Four places you have been on vacation:
1. Cauduro – yttepytte by i södra Frankrike, målarkurs
2. Sälenfjällen – modellflygstävling, vara bara publik
3. Venedig
4. Mölle by the sea
Four websites you visit daily:
1. Alla riksmedia pga jobb
2. Alla bloggbekanta
3. Google
4. Altavista
Four of your favorite foods:
1. Fylld baconlindad kycklingfilé med varm bönsallad
2. Potatisgratäng med nästan vad som helst till
3. Fisksoppa med aioli
4. Ananaspaj med vaniljglass
Four places you would rather be right now:
1. På van Goghmuséet i Amsterdam
2. På puben med en Newcastle Brown Ale
3. På konsert med Eric Bogle
4. I soffan med en deckare
Biblioteken ÄR utrotningshotade!!!
Nyheterna på TV4 hade ikväll ett alarmerande inslag om biblioteksdöden ute i kommunerna. I morgon bitti ska det vara uppföljning i morgonsoffan med Pagrotsky. Tills dess kan man läsa följande på TV4:s nyhetssajt:
Allt färre unga läser böcker - vart tredje bibliotek nedlagt. Ett trettiotal biblioteksfilialer stängs varje år i Sverige.
Om allt färre unga läser böcker - då måste vi kampanja för att de ska börja läsa böcker. Inte lägga ner biblioteken! Det finns massor att göra för att stimulera läsintresse. Har långa listor på idéer i huvudet men orkar inte skriva mer just nu.
Om allt färre unga läser böcker - då måste vi kampanja för att de ska börja läsa böcker. Inte lägga ner biblioteken! Det finns massor att göra för att stimulera läsintresse. Har långa listor på idéer i huvudet men orkar inte skriva mer just nu.
”Krig och kärlek”
En fotoutställning med namnet ”Krig och kärlek” öppnar idag i Göteborg. Det är även namnet på en fotobok. Den danske dokumentärfotografen Henrik Saxgren har porträtterat 80 invandrade familjer i deras nya hem. Utställningen kommer till Stockholm till hösten. Det här är också integrationsbefrämjande, menar jag.
Kriminalisera tvångsäktenskap!
Enligt Dagens Nyheter diskuteras och utreds nu en lag om att kriminalisera tvångsäktenskap. Men utredningen ska inte vara klar förrän sommaren 2007. Hur svårt kan det vara att formulera den lagen vattentätt och juridiskt felfri? Ryck upp dig Bodström och sätt lite fart!
Idag delades Fadimepriset ut till Soleyman Ghasemiani från Göteborg, född i iranska Kurdistan. Han arbetar mot hedersbrott och för barnens rättigheter. En intressant intervju om Ghasemianis syn på hedersbrotten finns att läsa här . Soleyman Ghasemiani är aktiv i organisationen "Barnen först"
Mycket bra att både SVD och DN skrivit om Fadimepriset. SvD har f.ö. haft en artikelserie om "Varning för svenskar" som också är mycket läsvärd. Intervjun med Soleyman Ghasemiani ingår i den artikeln.
Jag tycker att media har ett otroligt stort ansvar för att bereda stort spaltutrymme för de invandrare som arbetar med samhällsfrågor som t.ex. hedersbrotten, för ett demokratiskt samhälle där alla har lika värde. Det är en integrationsbefrämjande åtgärd från medias sida. Majoritetssamhället torde då påverkas till att ta allvarligt på frågorna, de som flytt från förtryck och fundamentalism av olika slag skulle uppleva att de får stöd i sitt politiska arbete för demokrati, de fåtaliga religiösa fundamentalister (av alla slag) vi har i landet förpassas ur strålkastarljuset och vi kanske äntligen kan diskutera integrationsbefrämjande åtgärder istället för att kasta skit i fläkten och vråla rasist åt den som vill lufta en åsikt i ämnet.
Idag delades Fadimepriset ut till Soleyman Ghasemiani från Göteborg, född i iranska Kurdistan. Han arbetar mot hedersbrott och för barnens rättigheter. En intressant intervju om Ghasemianis syn på hedersbrotten finns att läsa här . Soleyman Ghasemiani är aktiv i organisationen "Barnen först"
Mycket bra att både SVD och DN skrivit om Fadimepriset. SvD har f.ö. haft en artikelserie om "Varning för svenskar" som också är mycket läsvärd. Intervjun med Soleyman Ghasemiani ingår i den artikeln.
Jag tycker att media har ett otroligt stort ansvar för att bereda stort spaltutrymme för de invandrare som arbetar med samhällsfrågor som t.ex. hedersbrotten, för ett demokratiskt samhälle där alla har lika värde. Det är en integrationsbefrämjande åtgärd från medias sida. Majoritetssamhället torde då påverkas till att ta allvarligt på frågorna, de som flytt från förtryck och fundamentalism av olika slag skulle uppleva att de får stöd i sitt politiska arbete för demokrati, de fåtaliga religiösa fundamentalister (av alla slag) vi har i landet förpassas ur strålkastarljuset och vi kanske äntligen kan diskutera integrationsbefrämjande åtgärder istället för att kasta skit i fläkten och vråla rasist åt den som vill lufta en åsikt i ämnet.
15 000 unga svenskar hotas med ”heders”-våld
I en stor artikel om "heders"-våld uppger Aftonbladet att 15000 ungdomar i Sverige beräknas leva under hot om att utsättas för "heders"våld. För fyra år sedan mördades Fadime och statsråd grät på begravningen och regeringen satsade sedan 180 miljoner (!) på förebyggande arbete. De som arbetar med "heders"-problematiken menar att den typen av brott ökar och att kunskapen om mekanismerna är för dålig ute hos polis, socialtjänst och skola.
Det här är fruktansvärt. En typ av brottslighet som är helt och hållet kulturellt betingad (inte religiöst, inte biologiskt, inte genetiskt utan kulturellt) ödelägger livet för tusentals unga människor och vi i det svenska samhället, det jämställda, upplysta (?), svenska samhället står bara och tittar på.
Läs "En fråga om heder" skriven av professor Unni Wikan för att förstå mekanismerna i detta. Boken kan köpas t.ex. här, 44:- i pocket. Ur förlagets beskrivning:
Unni Wikan, norsk professor i socialantropologi, bestämde sig efter mordet på Fadime Sahindal för att undersöka företeelsen hedersmord. Hennes slutsats är att hedersmord handlar om kontrollen över kvinnors sexualitet och framför allt kollektivets rättigheter över individen.
Mycket viktig bok som hjälper läsaren att undvika att gå vilse i PK-debatten. "Heders"-brott är BROTT och deras bevekelsegrund är oförenlig med det skapligt jämställda samhälle vi arbetat så länge för att uppnå. Här kan inte någon förvirrad syn på vad som är viktigt i integrationsfrågorna få lägga locket på diskussion och åtgärder! I denna fråga, om ingen annan, så gäller absolut att man ska ta seden dit man kommer.
Läs en artikel från Paraplyprojekt - mot diskriminering i arbetslivet där regeringens utredare hävdar att "heders"-brott inte är något problem. Utdrag ur artikeln:
Hur kunde han bli regeringens utredare?!?!? Vems ärenden går han?!?!?
Läs om advokat Elisbeth Fries som möter många av de utsatta ungdomarna och hennes förslag för att komma till rätta med problemet. Elisabeth Fritz är invandrare från Syrien.
Våga sedan prata om detta! Sprid böcker och information till fler!
Det här är fruktansvärt. En typ av brottslighet som är helt och hållet kulturellt betingad (inte religiöst, inte biologiskt, inte genetiskt utan kulturellt) ödelägger livet för tusentals unga människor och vi i det svenska samhället, det jämställda, upplysta (?), svenska samhället står bara och tittar på.
Läs "En fråga om heder" skriven av professor Unni Wikan för att förstå mekanismerna i detta. Boken kan köpas t.ex. här, 44:- i pocket. Ur förlagets beskrivning:Unni Wikan, norsk professor i socialantropologi, bestämde sig efter mordet på Fadime Sahindal för att undersöka företeelsen hedersmord. Hennes slutsats är att hedersmord handlar om kontrollen över kvinnors sexualitet och framför allt kollektivets rättigheter över individen.
Mycket viktig bok som hjälper läsaren att undvika att gå vilse i PK-debatten. "Heders"-brott är BROTT och deras bevekelsegrund är oförenlig med det skapligt jämställda samhälle vi arbetat så länge för att uppnå. Här kan inte någon förvirrad syn på vad som är viktigt i integrationsfrågorna få lägga locket på diskussion och åtgärder! I denna fråga, om ingen annan, så gäller absolut att man ska ta seden dit man kommer.
Läs en artikel från Paraplyprojekt - mot diskriminering i arbetslivet där regeringens utredare hävdar att "heders"-brott inte är något problem. Utdrag ur artikeln:
- Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem, säger Masoud Kamali, professor i socialt arbete. Han är särskilt utvald av Mona Sahlin att utreda makt, integration och strukturell diskriminering i samhället. I juni 2006 beräknas utredningen vara klar.
Hur kunde han bli regeringens utredare?!?!? Vems ärenden går han?!?!?
Läs om advokat Elisbeth Fries som möter många av de utsatta ungdomarna och hennes förslag för att komma till rätta med problemet. Elisabeth Fritz är invandrare från Syrien.
Våga sedan prata om detta! Sprid böcker och information till fler!
Städfynd
Jag har laddat länge för att städa mitt arbetsrum och idag, jädrar anacka, skulle det bli av. Men som alltid... hittar jag saker som leder mig på avvägar.
* En mapp med gamla overhead-bilder... ja, just ja, det var när jag föreläste i Luleå... och träffade min gamla studiekompis igen, bläddra, bläddra... näe, den ska jag inte slänga
* Ett gammalt omärkt kassettband... vad kan det vara på detta? nämen, gamla scottish sing-along-songs från en semester i Skottland för ... hur många år sedan... herregud, 26 år se'n... sjunger med:
For we're no' awa' tae bide awa',
For we're no' awa tae le'e ye,
For we're no' awa' tae bide awa',
We'll aye come back an' see ye...
* En löpsedel från Aftonbladet 1997 med krigsrubriken:
RUMÄNSK PRINS
anklagas: försökte
VÅLDTA
dirigenten Ulf
BJÖRLINS
ÄNKA
* En hel mapp med fotokopierade seriestripar med Kalle och Hobbe... tog tid att gå igenom den
(Mer sjunga med...Oh ye'll tak' the high road and I'll tak' the low road,
An' I'll be in Scotland before you, humtedumtedumdum)
Ja, så där håller jag på och väldigt lite går i soporna och inte mycket hamnar i någon ordentligt uppmärkt mapp utan jag skapar nya högar och se'n går jag och kokar kaffe...
Chorus:
And wi' you, and wi' you,
And wi' you, Johnny lad,
I'll dance the buckles o' my sheen,
Wi' you, my Johnny lad.
* En mapp med gamla overhead-bilder... ja, just ja, det var när jag föreläste i Luleå... och träffade min gamla studiekompis igen, bläddra, bläddra... näe, den ska jag inte slänga
* Ett gammalt omärkt kassettband... vad kan det vara på detta? nämen, gamla scottish sing-along-songs från en semester i Skottland för ... hur många år sedan... herregud, 26 år se'n... sjunger med:
For we're no' awa' tae bide awa',
For we're no' awa tae le'e ye,
For we're no' awa' tae bide awa',
We'll aye come back an' see ye...
* En löpsedel från Aftonbladet 1997 med krigsrubriken:
RUMÄNSK PRINS
anklagas: försökte
VÅLDTA
dirigenten Ulf
BJÖRLINS
ÄNKA
* En hel mapp med fotokopierade seriestripar med Kalle och Hobbe... tog tid att gå igenom den
(Mer sjunga med...Oh ye'll tak' the high road and I'll tak' the low road,
An' I'll be in Scotland before you, humtedumtedumdum)
Ja, så där håller jag på och väldigt lite går i soporna och inte mycket hamnar i någon ordentligt uppmärkt mapp utan jag skapar nya högar och se'n går jag och kokar kaffe...
Chorus:
And wi' you, and wi' you,
And wi' you, Johnny lad,
I'll dance the buckles o' my sheen,
Wi' you, my Johnny lad.
Rör inte mitt bibliotek!
I mitt barndomshem fanns inte många böcker. Att läsa för nöjes skull var i min mammas ögon slöseri med tid, onyttigt och näst intill syndfullt. När jag började skolan blev vi, av vår framsynta fröken, däremot uppmanade att läsa för nöjes skull och en dag tog hon oss till det undangömda skolbiblioteket. Det var ett rum som så sällan besöktes att luften stod stilla och solen som sken in genom stora fönster, av dammet från böckerna skapade en säregen dov, lukt som för mig blev doften av paradiset. Där fanns böckerna ur Sagabiblioteket, små med röda ryggar, en blandning av skönlitteratur och en sorts faktaböcker för barn. Faktaböckerna som jag minns var biografier över t.ex. Mozart, underbarnet. Läshungrig som jag var hade jag snart läst ut alla böcker som fanns att tillgå i skolbiblioteket och paradiset var förlorat.
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
Den fetaste staden i Amerika
Katten Gustaf har sagt: If you want to look thinner - hang around people fatter than you!
Såg härom kvällen en dokumentär om "Den fetaste staden i Amerika". Tre år i rad har Houston blivit känd och ökänd som den fetaste staden i USA. Två tredjedelar av stadens befokning är överviktiga och en tredjedel är kraftigt överviktiga. Här snackar vi övervikt av kolossalformat.
Satt i soffan och kände mig likt Gustaf, allt smalare för varje minut.
Det var ett sorgligt och hemskt program. Det mest fruktansvärda i programmet var inslaget om skolmaten. Skolorna sparar pengar genom att sluta avtal med snabbmatskedjor och dessa serverar sedan enbart strips, pizza, chicken nuggets... och till detta dricker ungarna sedan läsk. Barnen var groteskt feta och orörliga.
Såg härom kvällen en dokumentär om "Den fetaste staden i Amerika". Tre år i rad har Houston blivit känd och ökänd som den fetaste staden i USA. Två tredjedelar av stadens befokning är överviktiga och en tredjedel är kraftigt överviktiga. Här snackar vi övervikt av kolossalformat.
Satt i soffan och kände mig likt Gustaf, allt smalare för varje minut.
Det var ett sorgligt och hemskt program. Det mest fruktansvärda i programmet var inslaget om skolmaten. Skolorna sparar pengar genom att sluta avtal med snabbmatskedjor och dessa serverar sedan enbart strips, pizza, chicken nuggets... och till detta dricker ungarna sedan läsk. Barnen var groteskt feta och orörliga.
Rör inte min bibliotekarie!
Skriva.net berättar att e-böcker blir alltmer efterfrågat. Svenskarna laddade ner 94 000 böcker under 2005.
Mobfelk berättar om en lista över saker som kommer att dö ut, en lista definierad av "framtidsforskarna".
Jaha. För det första förstår jag inte detta med e-böcker. Jodå, jodå, jag fattar alldeles utmärkt hur det går till och att argumenten för handlar om tillgänglighet, lagringsutrymme, smidighet eller liknande. Massor av böcker i den lilla handdatorn väger inte lika mycket som 10 pocketböcker. Men känslan?!?! Vart tar den vägen? Känslan av att hålla i en tjock bok, att bläddra papperssidor, att somna med boken över ansiktet? Känslan av rikedom när man botaniserar i bokhandeln, på biblioteket, på antikvariatet? Lukten av böcker.
För det andra trodde jag att framtidsforskarna dragit sig tillbaka men tydligen inte. Jag uppfattar de flesta i den branschen som lobbyister för nyliberal politik. På 1990-talet var budskapet från "framtidsforskarna" att dagens unga människor vill arbeta i projekt och att särskilt kvinnor är flexibla och vill flytta dit jobben finns. Så arbetsgivarna borde i sin godhet inrätta arbetslivet efter dessa nya behov hos boskapen, nej jag menar arbetstagarna. Nu i 2000-talet verkar dessa unga människor inte alls gilla projektanställningarna och allt fler har ingen som helst lust att flytta dit jobben finns. Hörde något om detta på radion idag, i vanlig ordning utan att minnas vare sig kanal eller program: Man vill ha fasta jobb för att kunna planera ekonomi, låna till bostad etc. Man vill ha jobb på hemorten eller åtminstone på pendlingsavstånd. För familjens skull. Någon som är förvånad?
Så att den nya "dödslista" som Aftonbladet kallar "framtidsforskarnas" spekulationer, ska förverkligas är kanske lika sant som att folk VILL ha projektanställningar och flytta omkring efter jobb. Men i likhet med mobfelk förbereder jag mig för att gå i täten för upproret om det skulle hända.
Rör inte min bibliotekarie!
Mobfelk berättar om en lista över saker som kommer att dö ut, en lista definierad av "framtidsforskarna".
Jaha. För det första förstår jag inte detta med e-böcker. Jodå, jodå, jag fattar alldeles utmärkt hur det går till och att argumenten för handlar om tillgänglighet, lagringsutrymme, smidighet eller liknande. Massor av böcker i den lilla handdatorn väger inte lika mycket som 10 pocketböcker. Men känslan?!?! Vart tar den vägen? Känslan av att hålla i en tjock bok, att bläddra papperssidor, att somna med boken över ansiktet? Känslan av rikedom när man botaniserar i bokhandeln, på biblioteket, på antikvariatet? Lukten av böcker.
För det andra trodde jag att framtidsforskarna dragit sig tillbaka men tydligen inte. Jag uppfattar de flesta i den branschen som lobbyister för nyliberal politik. På 1990-talet var budskapet från "framtidsforskarna" att dagens unga människor vill arbeta i projekt och att särskilt kvinnor är flexibla och vill flytta dit jobben finns. Så arbetsgivarna borde i sin godhet inrätta arbetslivet efter dessa nya behov hos boskapen, nej jag menar arbetstagarna. Nu i 2000-talet verkar dessa unga människor inte alls gilla projektanställningarna och allt fler har ingen som helst lust att flytta dit jobben finns. Hörde något om detta på radion idag, i vanlig ordning utan att minnas vare sig kanal eller program: Man vill ha fasta jobb för att kunna planera ekonomi, låna till bostad etc. Man vill ha jobb på hemorten eller åtminstone på pendlingsavstånd. För familjens skull. Någon som är förvånad?
Så att den nya "dödslista" som Aftonbladet kallar "framtidsforskarnas" spekulationer, ska förverkligas är kanske lika sant som att folk VILL ha projektanställningar och flytta omkring efter jobb. Men i likhet med mobfelk förbereder jag mig för att gå i täten för upproret om det skulle hända.
Rör inte min bibliotekarie!
Spanska diskhandskar
Jag tror inte det blir roligt att diska i alla fall. Finns att köpa hos inreda.com som har andra
häftiga städprodukter från den spanska firman Casa Vigar.
Olé!
Att vara 11 år
När jag för ett antal år sedan bestämde mig för att åka helt ensam på en charterresa till sol och bad blev min annars så lugne, kloke, samlade far som alltid visat mig den största tilltro och alltid givit fullt stöd, orolig. Han ställde en massa frågor om jag hade tänkt på det och det och det - allt rörde sig om olika säkerhetsaspekter på "ensam- kvinna-reser-ensam". Till slut tröttnade jag lite och utbrast:
- Men pappa, jag har faktiskt fyllt 40!
- Det spelar ingen roll, svarade han, för mig är du alltid bara 11 år.
Jag fick tänka mycket på just det och nu när jag har vuxna barn inser jag hur väl det stämmer. När helst jag blir hjärtnupen och lite orolig och ställer frågor " har du långkalsonger, eller ska jag köpa ett par och skicka?, har du fått tag i alla böcker till kursen?, har du pengar nu i väntan på studielånet?" osv så ser jag för min inre syn den 11-åring den nu ytterligt kapabla studenten en gång var.
11 år - då är man fortfarande barn men
* klarar otroligt många saker ,såväl praktiska som mer psykologiska, helt på egen hand,
* man har insett att världen inte är allt igenom god och har börjat utveckla strategier för att hantera den,
11 år - då kan man vara riktigt världsvan och orädd men
* väldigt mycket är fortfarande ändå värt att förundras över - en del av den tidiga barndomens magi finns kvar
* man behöver ändå sina föräldrar i hög grad
* mellan varven blir man liten igen och kan leka i timmar, hålla handen på stan, vilja sitta väldigt nära i soffan.
Man är i gränslandet mellan barndom och tonårstid. Livsbejakande, kapabel och sårbar och tar emot stöd och hjälp.
Så en dag har 11-åringen lämnat familjen och en svartögd, sabeltandad varelse har kommit i dess ställe. Tonåringen har anslutit till familjen.
* Livsbejakande, javisst men oftast inte inom synhåll för föräldrarna.
* Kapabel, ja i högsta grad men lägger oftast inte någon kraft på de triviala områden som föräldrar kan önska (städning och andra hjälpa-till-saker).
* Sårbar - ja det är ju själva essensen av att vara tonåring vilket vi vuxna lätt glömmer bort i mötet med den fräsande alternativt moltigande dystra person som inte sällan vägrar ta emot den hjälp, det stöd vi valhänt erbjuder.
Som förälder sörjer man sin 11-åring och försöker hänga med i humörsvängningarna. Inte lätt då man per definition inte fattar så mycket och aldrig har upplevt något liknande det som tonåringen är utsatt för.
När man som förälder nått den mentala utmattningens rand, sitter plötsligt en vuxen person vid frukostbord, en vänlig människa som frågar om man vill ha te och om det är OK att främligen ifråga läser tidningen först eftersom det står något som har bäring på dagens samhällskunskapslektion. Från det går det fort. Det tas student, det flyttas hemifrån, det studeras, det levs ett liv fullt ut ansvarstagande och utvecklande.
Då... ser mamma att det är -16 på termometern, för hennes inre syn tränger bilden av den förkylde och febrige 11-åringen upp och mamman tar telefonen:
- Hej, det är jag, hu vad kallt det är, har ni lika kallt? JASÅ, -24!!! Men du, jag tänkte... har du långkalsonger eller ska jag köpa och skicka? Förlåt, det var dumt men ja du vet...
Ett roat litet skratt hörs i andra änden:
- Du är snäll du mamma, du försöker i alla fall.
- Men pappa, jag har faktiskt fyllt 40!
- Det spelar ingen roll, svarade han, för mig är du alltid bara 11 år.
Jag fick tänka mycket på just det och nu när jag har vuxna barn inser jag hur väl det stämmer. När helst jag blir hjärtnupen och lite orolig och ställer frågor " har du långkalsonger, eller ska jag köpa ett par och skicka?, har du fått tag i alla böcker till kursen?, har du pengar nu i väntan på studielånet?" osv så ser jag för min inre syn den 11-åring den nu ytterligt kapabla studenten en gång var.
11 år - då är man fortfarande barn men
* klarar otroligt många saker ,såväl praktiska som mer psykologiska, helt på egen hand,
* man har insett att världen inte är allt igenom god och har börjat utveckla strategier för att hantera den,
11 år - då kan man vara riktigt världsvan och orädd men
* väldigt mycket är fortfarande ändå värt att förundras över - en del av den tidiga barndomens magi finns kvar
* man behöver ändå sina föräldrar i hög grad
* mellan varven blir man liten igen och kan leka i timmar, hålla handen på stan, vilja sitta väldigt nära i soffan.
Man är i gränslandet mellan barndom och tonårstid. Livsbejakande, kapabel och sårbar och tar emot stöd och hjälp.
Så en dag har 11-åringen lämnat familjen och en svartögd, sabeltandad varelse har kommit i dess ställe. Tonåringen har anslutit till familjen.
* Livsbejakande, javisst men oftast inte inom synhåll för föräldrarna.
* Kapabel, ja i högsta grad men lägger oftast inte någon kraft på de triviala områden som föräldrar kan önska (städning och andra hjälpa-till-saker).
* Sårbar - ja det är ju själva essensen av att vara tonåring vilket vi vuxna lätt glömmer bort i mötet med den fräsande alternativt moltigande dystra person som inte sällan vägrar ta emot den hjälp, det stöd vi valhänt erbjuder.
Som förälder sörjer man sin 11-åring och försöker hänga med i humörsvängningarna. Inte lätt då man per definition inte fattar så mycket och aldrig har upplevt något liknande det som tonåringen är utsatt för.
När man som förälder nått den mentala utmattningens rand, sitter plötsligt en vuxen person vid frukostbord, en vänlig människa som frågar om man vill ha te och om det är OK att främligen ifråga läser tidningen först eftersom det står något som har bäring på dagens samhällskunskapslektion. Från det går det fort. Det tas student, det flyttas hemifrån, det studeras, det levs ett liv fullt ut ansvarstagande och utvecklande.
Då... ser mamma att det är -16 på termometern, för hennes inre syn tränger bilden av den förkylde och febrige 11-åringen upp och mamman tar telefonen:
- Hej, det är jag, hu vad kallt det är, har ni lika kallt? JASÅ, -24!!! Men du, jag tänkte... har du långkalsonger eller ska jag köpa och skicka? Förlåt, det var dumt men ja du vet...
Ett roat litet skratt hörs i andra änden:
- Du är snäll du mamma, du försöker i alla fall.
Varför bloggar jag?
Idag fick jag Dagens bloggros av Christina vilket kändes roligt men samtidigt fick det mig att fundera på varför bloggar jag och vad tänker jag hittills om bloggosfären. Alltihop började av ren nyfikenhet. Har alltid varit intresserad av hur saker funkar. Dessutom har jag i likhet med alla andra, åsikter om allt möjligt och gillar att skriva. När jag hade startat bloggen fick jag dock genast problem. Vad skulle jag skriva om? Skulle jag driva en ämnesblogg om sådant jag kan mycket om? Eller skulle den vara en ren åsiktsblogg med politiska förtecken? Eller skulle jag skriva dagbok? Ja, det blev ingen linje alls. Hipp som happ rullar idéerna fram.
Jag valde att blogga anonymt och att inte skriva om familjen. Anonymiteten handlar dels om allmän försiktighet och dels om att det är en sorts frihet i att inte visa sin identitet. Inte för att jag luftar andra åsikter än de jag har i mitt verkliga liv utan för att det enbart blir mina ord som eventuella läsare kan ta ställning till.
Första tiden i blogglandet var ett ensamt liv. Ingen hälsade på hos mig och hos andra var jag för blyg för att kommentera. Efter viss möda lärde jag mig att pinga och plötsligt fick jag besök. Se’n kom de första kommentarerna! Vilken lycka- någon hade läst och bemödat sig om att tycka något! Efter det började jag själv att kommentera hos andra eftersom det kändes som att smyga runt i deras vardagsrum utan att hälsa, om jag besökte bloggen utan att kommentera.
Nu har jag lärt mig hur rss funkar och det kändes faktiskt angeläget att förstå den funktionen eftersom jag anar att det sättet att ha koll på nyheter även utanför bloggvärlden kan blir riktigt stort framöver.
Så långt min egen utveckling i bloggsammanhang. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag bloggar men så länge det är kul så är väl det skäl nog.
Under tiden jag bloggat och läst andras bloggar har jag också funderat mycket över själva bloggvärlden. Det är ju fantastiskt att den befolkas av så många olika människor. Men visst är det en övervikt av yngre personer fortfarande och inte avspeglas väl det verkliga samhället i bloggvärlden heller? Inte så konstigt kanske med tanke på att dels behöver man vara hyfsat van datoranvändare vilket fler yngre än medelålders och äldre människor är, dels behöver man ha egen dator och tillgång till Internet vilket framför allt är en ekonomisk fråga. Visst har datortillgången i de svenska hemmen ökat markant men fortfarande finns det grupper som inte har råd.
Tvättstugemilisen – de som sätter upp ilskna lappar i gemensamma tvättstugor – återfinns även i bloggvärlden. Det ägnas förvånansvärt mycket bloggutrymme åt att definiera vad en riktig blogg är. Det klagas på vad folk skriver, hur folk skriver och hur folk sköter sina bloggar. Mycken aggression får sitt utlopp i bloggvärlden. Kanske den ventil vi behöver för att stå ut med livet som sådant?
Att hamna högt på topplistor är tydligen eftersträvansvärt för en del bloggare. V.g. notera att det inte alls stör mig. Jag bara funderar runt saker jag noterat. Men att vara mest läst är väl inte alldeles säkert ett absolut kriterium på kvalitet eller expertis. När bloggvärlden ”delas in i” inne- och utegrupper pga topplisteresultat får bloggosfären ett drag av elitism som enligt min mening är själva motsatsen till bloggandets möjliga natur.
Det allt överväldigande intrycket från bloggvärlden är dock att det finns en oherrans massa intressanta, begåvade, kunniga, roliga människor i olika åldrar, i detta land som tar sig tid att skriva intressant, roligt och initierat om saker som är viktiga för dem själva och som vidgar mina referensramar.
Jag valde att blogga anonymt och att inte skriva om familjen. Anonymiteten handlar dels om allmän försiktighet och dels om att det är en sorts frihet i att inte visa sin identitet. Inte för att jag luftar andra åsikter än de jag har i mitt verkliga liv utan för att det enbart blir mina ord som eventuella läsare kan ta ställning till.
Första tiden i blogglandet var ett ensamt liv. Ingen hälsade på hos mig och hos andra var jag för blyg för att kommentera. Efter viss möda lärde jag mig att pinga och plötsligt fick jag besök. Se’n kom de första kommentarerna! Vilken lycka- någon hade läst och bemödat sig om att tycka något! Efter det började jag själv att kommentera hos andra eftersom det kändes som att smyga runt i deras vardagsrum utan att hälsa, om jag besökte bloggen utan att kommentera.
Nu har jag lärt mig hur rss funkar och det kändes faktiskt angeläget att förstå den funktionen eftersom jag anar att det sättet att ha koll på nyheter även utanför bloggvärlden kan blir riktigt stort framöver.
Så långt min egen utveckling i bloggsammanhang. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag bloggar men så länge det är kul så är väl det skäl nog.
Under tiden jag bloggat och läst andras bloggar har jag också funderat mycket över själva bloggvärlden. Det är ju fantastiskt att den befolkas av så många olika människor. Men visst är det en övervikt av yngre personer fortfarande och inte avspeglas väl det verkliga samhället i bloggvärlden heller? Inte så konstigt kanske med tanke på att dels behöver man vara hyfsat van datoranvändare vilket fler yngre än medelålders och äldre människor är, dels behöver man ha egen dator och tillgång till Internet vilket framför allt är en ekonomisk fråga. Visst har datortillgången i de svenska hemmen ökat markant men fortfarande finns det grupper som inte har råd.
Tvättstugemilisen – de som sätter upp ilskna lappar i gemensamma tvättstugor – återfinns även i bloggvärlden. Det ägnas förvånansvärt mycket bloggutrymme åt att definiera vad en riktig blogg är. Det klagas på vad folk skriver, hur folk skriver och hur folk sköter sina bloggar. Mycken aggression får sitt utlopp i bloggvärlden. Kanske den ventil vi behöver för att stå ut med livet som sådant?
Att hamna högt på topplistor är tydligen eftersträvansvärt för en del bloggare. V.g. notera att det inte alls stör mig. Jag bara funderar runt saker jag noterat. Men att vara mest läst är väl inte alldeles säkert ett absolut kriterium på kvalitet eller expertis. När bloggvärlden ”delas in i” inne- och utegrupper pga topplisteresultat får bloggosfären ett drag av elitism som enligt min mening är själva motsatsen till bloggandets möjliga natur.
Det allt överväldigande intrycket från bloggvärlden är dock att det finns en oherrans massa intressanta, begåvade, kunniga, roliga människor i olika åldrar, i detta land som tar sig tid att skriva intressant, roligt och initierat om saker som är viktiga för dem själva och som vidgar mina referensramar.
RSS for dummies Så här gör man
Det är mycket med det här med bloggande. Pinga, feed, rss, atom, XML - ja vad i himmelens namn är det och hur funkar det? Sånt kan vara svårt för en liten tant. Nyss läste jag ett inlägg hos Grundskolan som handlade om hur bra det var med rss. Eftersom jag börjar få alltför många intressanta bloggar att hålla reda på så är ju uppenbarligen rss något som skulle minska tiden jag ägnar åt att leta efter uppdateringar. Men HUR gör man? Så jag gav mig ut på en nattlig jakt på info om rss på nätet. Det var inte det lättaste att få tag i basic information om detta.
Svenska Dagbladet hade lösningen. En yttepytteliten artikel förklarade detta för mig hittills obegripliga, så nu är det fixat! Man ska ha en nyhetsläsare, ett program i datorn eller anlita en webbtjänst för att kunna prenumerera på rss-flöden. Självklart för den som är helt hemma i IT-världen men nödvändig grundinfo för den fåkunnige, som jag. Och andra.
Jag registrerade mig hos Newsgator och har nu en gratis webbaserad nyhetstjänst där jag lägger in de bloggar och annat jag vill prenumerera på. Prenumererar gör jag genom att
1. ha min nyhetsläsare uppe
2. i ett annat fönster gå till den blogg jag är intresserad av och
3. sedan klicka på den lilla knappen där det står rss.
4. Då växlar sidan till det jag kallar rss-sidan, bara texten i html-mallen syns där då.
5.I adressfönstret står då den adress jag ska kopiera och lägga in i prenumerationslistan i min nyhetsläsare.
Sedan behöver jag bara kika i nyhetsläsaren för att se om Annika, Rita, Ewacarin, Christina och alla andra jag läser regelbundet har uppdaterat sina bloggar.
Mer avancerade användare har förmodligen skaffat sig program som de grejar och donar med och som har en miljard extra finesser. Men för en liten tant räckte denna gratis webbversion bra. Åsså kan jag ju faktiskt kolla mina favoritbloggars uppdateringar var helst jag befinner mig bara där finnes en dator med internetuppkoppling. (Nä, jag vill inte läsa bloggar i mobilen!) Jag laddade hem ett program först, men när det programmet hävdade att den inte kunde läsa någon av mina favvisar trots att "the feed is valid" slängde jag ut det ur datorn.
Problem har jag dock med vissa favoritbloggar som drivs av Blogger - där hittar jag inte alltid någon rss-funktion. Är jag dum, alltför trött eller har bloggaren i så fall valt bort rss-flöden?
Svenska Dagbladet hade lösningen. En yttepytteliten artikel förklarade detta för mig hittills obegripliga, så nu är det fixat! Man ska ha en nyhetsläsare, ett program i datorn eller anlita en webbtjänst för att kunna prenumerera på rss-flöden. Självklart för den som är helt hemma i IT-världen men nödvändig grundinfo för den fåkunnige, som jag. Och andra.
Jag registrerade mig hos Newsgator och har nu en gratis webbaserad nyhetstjänst där jag lägger in de bloggar och annat jag vill prenumerera på. Prenumererar gör jag genom att
1. ha min nyhetsläsare uppe
2. i ett annat fönster gå till den blogg jag är intresserad av och
3. sedan klicka på den lilla knappen där det står rss.
4. Då växlar sidan till det jag kallar rss-sidan, bara texten i html-mallen syns där då.
5.I adressfönstret står då den adress jag ska kopiera och lägga in i prenumerationslistan i min nyhetsläsare.
Sedan behöver jag bara kika i nyhetsläsaren för att se om Annika, Rita, Ewacarin, Christina och alla andra jag läser regelbundet har uppdaterat sina bloggar.
Mer avancerade användare har förmodligen skaffat sig program som de grejar och donar med och som har en miljard extra finesser. Men för en liten tant räckte denna gratis webbversion bra. Åsså kan jag ju faktiskt kolla mina favoritbloggars uppdateringar var helst jag befinner mig bara där finnes en dator med internetuppkoppling. (Nä, jag vill inte läsa bloggar i mobilen!) Jag laddade hem ett program först, men när det programmet hävdade att den inte kunde läsa någon av mina favvisar trots att "the feed is valid" slängde jag ut det ur datorn.
Problem har jag dock med vissa favoritbloggar som drivs av Blogger - där hittar jag inte alltid någon rss-funktion. Är jag dum, alltför trött eller har bloggaren i så fall valt bort rss-flöden?
Trött på projekt - vad leder de till?
Det pågår projekt i detta land. I synnerhet inom offentlig sektor.Kulturprojekt, hälsoprojekt, trafikprojekt och inte minst sociala projekt. Ordet projekt betyder enligt ordboken, plan eller förslag. I början av projekterans framväxt innebar det att förslaget också skulle provas under en tid för att antingen förkastas eller permanentas inom ramen för ordinarie verksamhet.
Men idag verkar de flesta projekt inom offentlig sektor, som oftast springer ur djupt kända behov av förändring, bestå av en tillfällig insats som påminner om "Hej tomtegubbar" - en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär - utan att projekten leder till förändring och vidareutveckling av befintlig verksamhet. Visst finns det exempel på motsatsen men inte är de i majoritet.
Läste i en av lokaltidningarna om ett socialt projekt i en grannkommun. Skola, polis och socialförvaltning har drivit ett projekt som syftar till att rädda ungdomar på glid. 12 av 14 deltagare har kommit på rätt spår. Låter ju som ett lysande resultat såväl ur humanistisk som samhällsekonomisk synvinkel.Man avser nu fortsätta projektet även under 2006. Så fint. Men... hallå där! Vore det inte bättre om om man permanentade ett nytt sätt att arbeta till fromma för kommande årskullar?
Men idag verkar de flesta projekt inom offentlig sektor, som oftast springer ur djupt kända behov av förändring, bestå av en tillfällig insats som påminner om "Hej tomtegubbar" - en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär - utan att projekten leder till förändring och vidareutveckling av befintlig verksamhet. Visst finns det exempel på motsatsen men inte är de i majoritet.
Läste i en av lokaltidningarna om ett socialt projekt i en grannkommun. Skola, polis och socialförvaltning har drivit ett projekt som syftar till att rädda ungdomar på glid. 12 av 14 deltagare har kommit på rätt spår. Låter ju som ett lysande resultat såväl ur humanistisk som samhällsekonomisk synvinkel.Man avser nu fortsätta projektet även under 2006. Så fint. Men... hallå där! Vore det inte bättre om om man permanentade ett nytt sätt att arbeta till fromma för kommande årskullar?
Missa inte "Le cirque invisible"
Bor du i närheten av Stockholm, Gävle eller Umeå?
Grattis, då har du möjlighet att se föreställningen "Le cirque invisible" av och med Chaplins dotter Victoria Chaplin Thiérrée och hennes make Jean Baptiste Thiérrée.
Jag har sett dem förut och ja, vad ska jag säga?
Jo, man är genuint lycklig när man går ut från teatern.
Unna dig det!
Missa den inte!
Spelas NU och nästa vecka i Stockholm.
Omedelbart därefter i Gävle.
Sedan i Umeå i mars månad.
Via länkarna nedan kan du hitta datum och biljettinfo.
Danstidningen skriver:
Cirkuspoesi med anarkistiska ankor och surrealistisk clowneri med Victoria Chaplin Thiérrée och Jean Baptiste Thiérrée.Det är en galen, vacker och fullkomligt oemotståndlig föreställning som alltid får publiken att tacka med stående ovationer
Orionteatern skriver:
Le Cirque Invisble drivs av Jean-Baptiste Thiérrée och Victoria Chaplin. Tillsammans har de skapat en poetisk, nästan helt ordlös, fantasifull och mycket orginell föreställning. Här finns förälskade cyklar, mänskliga klockspel, egensinniga ankor med mera.
---
Le Cirque Invisble har befunnit sig på en bejublad världsturné under flera år. De har spelat för fulla hus på Orionteatern flera gånger för en alltid lika jublande publik.
Gävleteater skriver:
Victoria designar och tillverkar alla kostymer, och det är vanligtvis hon som väljer musiken. Tyst hemlighetsfull reser hon över scenens blå rymd och försvinner ut på
andra sidan...
Biljettcentrum i Umeå skriver:
Nycirkus från Frankrike! Mirakulös magi och fantasirik cirkuspoesi. En krinolinklädd dam blir till en eldsprutande drake och stolar till en gungande dinosaur. Le Cirque Invisible gjorde nycirkus innan nycirkus fanns. Om du bara ska välja ett cirkusäventyr i år – välj det här.
Grattis, då har du möjlighet att se föreställningen "Le cirque invisible" av och med Chaplins dotter Victoria Chaplin Thiérrée och hennes make Jean Baptiste Thiérrée.
Jag har sett dem förut och ja, vad ska jag säga?
Jo, man är genuint lycklig när man går ut från teatern.
Unna dig det!
Missa den inte!
Spelas NU och nästa vecka i Stockholm.
Omedelbart därefter i Gävle.
Sedan i Umeå i mars månad.
Via länkarna nedan kan du hitta datum och biljettinfo.
Danstidningen skriver:
Cirkuspoesi med anarkistiska ankor och surrealistisk clowneri med Victoria Chaplin Thiérrée och Jean Baptiste Thiérrée.Det är en galen, vacker och fullkomligt oemotståndlig föreställning som alltid får publiken att tacka med stående ovationer
Orionteatern skriver:
Le Cirque Invisble drivs av Jean-Baptiste Thiérrée och Victoria Chaplin. Tillsammans har de skapat en poetisk, nästan helt ordlös, fantasifull och mycket orginell föreställning. Här finns förälskade cyklar, mänskliga klockspel, egensinniga ankor med mera.
---
Le Cirque Invisble har befunnit sig på en bejublad världsturné under flera år. De har spelat för fulla hus på Orionteatern flera gånger för en alltid lika jublande publik.
Gävleteater skriver:
Victoria designar och tillverkar alla kostymer, och det är vanligtvis hon som väljer musiken. Tyst hemlighetsfull reser hon över scenens blå rymd och försvinner ut på
andra sidan...
Biljettcentrum i Umeå skriver:
Nycirkus från Frankrike! Mirakulös magi och fantasirik cirkuspoesi. En krinolinklädd dam blir till en eldsprutande drake och stolar till en gungande dinosaur. Le Cirque Invisible gjorde nycirkus innan nycirkus fanns. Om du bara ska välja ett cirkusäventyr i år – välj det här.
Choklad!
GI-metoden har ännu inte fört mig till den platå av jämnt blodsocker som utlovas, i varje fall får inte hjärncellerna det de vill ha för att fungera.
Har inte längre någon åsikt om någonting.
Har ingen annan tanke värd att blogga om heller.
Surfar lite slött.
Hittar den ultimata sajten!
Chokladsajten!
Kolla recepten!
Och mörk choklad HAR lågt GI, så det så!
Om man inte vill laga något chokladigt själv kan man köpa mumsiga saker på riktiga chocoladerier. Bilden ovan har jag lånat från Venus Choklad.
Missa inte Evert Taube ikväll!
I år är det 30 år sedan Evert Taube gick bort. 31 januari 1976 gick han ur tiden. Då var jag 22 år och hade inget som helst förhållande till Taube och hans visor. Nja, det var väl inte helt sant. Jag minns att jag tyckte att han var en tröttsam, virrig gammal man som pratade otydligt och ständigt avbröt sig själv under sina framträdanden på tv. Jag växte upp med Beatles, Hep Stars och Tages och Shanes. Vad var Evert Taube mot dessa storheter?
Senare blev Taube liktydig med allsång av typen hellre än bra på privata tillställningar.Genom åren har jag bevistat ett antal fester med allsångshäften och där har åtminstone Fritiof och Carmencita funnits med - söndersjungen visa minst sagt.
Men nu har jag återupptäckt Evert Taube genom en ung trio som kallar sig "Två Taube och en Bellman". De tolkar Taube på ett mycket fräscht sätt med roliga arrangemang och stämsång där texterna lyfts fram, berättelserna i visorna blir tydliga och plötsligt förstod jag Taubes storhet. Han är inte alls den mossiga, högtidliga, tråkiga naturlyriker jag misstolkat honom som. Fantastisk naturlyriker, javisst, men han var ju även otroligt rolig och vild och galen i positiv bemärkelse.
Ikväll måndag 2/1 kl 18.15 visar SVT 2 första delen av en dokumentär om Evert Taube. Se den och om ni sen någon gång får chansen att uppleva "Två Taube och en Bellman" live - ta den! På deras hemsida läste jag att de är i färd med att spela in en skiva. Den ser jag fram emot!
Senare blev Taube liktydig med allsång av typen hellre än bra på privata tillställningar.Genom åren har jag bevistat ett antal fester med allsångshäften och där har åtminstone Fritiof och Carmencita funnits med - söndersjungen visa minst sagt.
Men nu har jag återupptäckt Evert Taube genom en ung trio som kallar sig "Två Taube och en Bellman". De tolkar Taube på ett mycket fräscht sätt med roliga arrangemang och stämsång där texterna lyfts fram, berättelserna i visorna blir tydliga och plötsligt förstod jag Taubes storhet. Han är inte alls den mossiga, högtidliga, tråkiga naturlyriker jag misstolkat honom som. Fantastisk naturlyriker, javisst, men han var ju även otroligt rolig och vild och galen i positiv bemärkelse.
Ikväll måndag 2/1 kl 18.15 visar SVT 2 första delen av en dokumentär om Evert Taube. Se den och om ni sen någon gång får chansen att uppleva "Två Taube och en Bellman" live - ta den! På deras hemsida läste jag att de är i färd med att spela in en skiva. Den ser jag fram emot!
