Filosofiska råd

Kulturbloggen efterlyste ämnen att skriva om och utlovade dessutom bokpris till de ämnen som antogs. Bokälskare som jag är skyndade jag mig att föreslå ett ämne:
Fem filosofiska råd till en ung människa, att bära med sig genom livet.

Kulturbloggen skrev kloka saker och skickade mig genast en bok:
"Hemligheter insamlade av Maja Spasova".  Konstnären Maja Spasova har i samarbete med Liljevalchs drivit projektet ”Hemligheter”. Projektet består i att närmare 2000 hemligheter skickats in av människor i hela landet. Hemligheterna har sedan presenterats i installationsform i konsthallen och som en pocketbok,vilken upptar 450 av de meddelanden konstnären mottagit. Man får mycket att fundera över när man läser den!
Nog får en hemlighet som nedanstående, en att kika lite extra på husläkaren och undra..:
" Jag är en vuxen person, jobbar som läkare, har en god familj. Men min hemlis är att jag har en hemlig (påhittad) kompis som hänger med mig när jag är ensam. Hon är toppen."

För att inte tala om denna, så här i valårets början och "politikerskandaler" på löpsedlarna:
"Hej, min hemlighet är att jag blev politiker av misstag, helt mot min vilja."

Otroligt intressant, lite skrämmande och också rörande bok. Tack Kulturbloggen för kloka filosofiska råd och för boken!

Boken är utgiven av "En bok för alla" och finna att köpa bl.a. här.

Josephine min sparringpartner inför Blogstafetten, väntade på ett nytt ämne så jag gjorde det lätt för mig och skickade samma ämne till henne. Även Josephine skrev mycket kloka saker och när jag läste slog det mig att om alla mina bloggbekanta skrev sina fem filosofiska råd till en ung människa, kanske vi till slut skulle ha fått ihop den verkliga manualen för att hantera livet som åtminstone jag har saknat många gånger.



Ovanor och vanor

Isecore utmanade nyss tanten enligt följande:
Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg.

Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.


Jaha, hur ska jag kunna välja fem bland ett helt livs samlade ovanor och vanor? Dessutom bör väl inte de värsta redovisas... Det är ju trevligt om ni fortfarande har en positiv bild av mig även efter detta inlägg. Vad är en vana och vad är en ovana av allt man hålls med?  Allt nedan kan ses som bådadera. Döm själva.

1. En vana eller möjligen ovana är att när jag tänker intensivt på något problem håller jag vänster tumme under hakan  medan vänster pekfinger trycker ner nästippen mot överläppen. Ser förmodligen otroligt dumt ut. Tror att det är en gest som är en rest från när jag som barn hade en snuttetrasa bestående av en gammal chiffongscarf med knutar på, som jag höll under näsan, näsan nedtryckt med pekfingret och tummen i munnen. Men numera har jag inte tummen i munnen och snurrar inte på en hårtofs med andra handen som jag gjorde då.

2. Att läsa vid toabesök är en vana sedan barnsben. Det måste helt enkelt finnas något att läsa på toaletten. Hemma är det inget problem, tidningskorg på toa garanterar läsning. Men borta hos folk? När inget läsbart av traditionellt snitt finns griper jag efter närmaste tvättmedelspaket eller schampoflaska och läser innehållsförteckningarna. Det här kanske inte är en vana? Det kanske är någon form av syndrom?

3. Att ta fler servetter än jag själv behöver, när jag äter eller fikar på lokal är en djupt rotad vana som jag kan tänka mig att flera föräldrar känner igen. Under småbarnsåren var man konstant utrustad med extra papper, näsdukar och annat i syfte att kunna torka upp vad helst som emanerade från ätteläggens fikande och ätande. Reflexen sitter fortfarande i vilket med tiden visat sig vara lika bra eftersom vänner och bekanta börjar spilla på sig, slå omkull kaffekoppar... och då är jag redo med mina extra servetter!

4. Att spara minsta matrest i små skålar i kylen är en vana från mitt föräldrahem. Alltid kan det bli något av det med lite ägg eller sås eller i en pyttipanna. Mina föräldrar var unga och fattiga under kriget men hade eget hushåll så inget fick förfaras och det blev mottot för resten av livet. Så hela min uppväxt är inramad av intet -ska-förfaras och det-kan-vara-bra-att-ha, trots att 50 -60-talen var framgångsperioder med ökande levnadsstandard. Mammas restmiddagar hörde f.ö. till mina favoritmiddagar under uppväxten för vi fick ofta stekt potatis till resterna. Tyvärr har jag inte samma koll på mitt kylskåp som mamma hade på sitt så för det mesta hinner matresterna ådra sig en luddig hinna innan jag återupptäcker dem. När jag fryser in dem glömmer jag också bort dem tills de fått frostbränna och är förstörda. Varje gång jag kastar dessa förstörda matrester känner jag mammas blickar från Den Andra Sidan och muttrar för mig själv:
- Jaja, jag försöker i alla fall!

5. En trevlig vana jag har är att när det är löneutbetalning köper jag genast en present till mig själv; en bok, en skiva, en häftig växt eller nå't.


Nu ska jag bara utmana några i bloggbekantskapskretsen:

Ensambarn
Klixblogg
Agnes hela dan
Moster Baba
Ewacarin

Drömmen om konståkning

Ytterligare en träningssträcka utlagd av Josephine:

"Dagen när jag gav upp drömmen om att bli konståkerska."

Jag har tittat på konståkning på tv så länge jag kan minnas. Tittar fortfarande men saknar Bengt Grieves kommentarer om åkarnas dräkter, dessa dräkter som så tjusade ett barn, en tonåring. Bengt Grieve ansträngde sig för att vi tittare verkligen skulle få en uppfattning om hur vackra och färgrika dessa dräkter var och uppfann helt egna färgbenämningar: mörkvitt, löfbergslila-lila, kastanjegrön... "eh, då avser jag bladen", som han förtydligade. Den finska deckarförfattaren Lena Lehtolainen skriver i boken "Dödsspiralen":
"Jag har alltid tyckt om konståkning för den balanserar på gränsen mellan riktig melodram och smaklöshet. I konståkning återges stora känslor till uttjatad musik."

Just de stora känslorna och möjligheten att leva ut dem iförd kastanjegröna, glittriga kläder medan man flyger fram över blank is med fartvind i håret  var det jag drömde om som barn. Men ispassen på gymnastiklektionerna i ett vintrigt Jämtland låg långt från drömmen.

30 stycken 10-åringar, trängdes på hockeyrinken och klamrade sig fast vid sargen för att inte av misstag glida iväg åt något håll innan den stränge jumpaläraren så tillät. Kallt, kallt, kallt var det - gränsen för när utomhusjumpa blev inomhuspass låg hos varje enskild lärare och jumpaläraren var köldtålig. Därför var vi alla, i synnerhet flickorna,  påpälsade och inlindade till Michelin-gubbeformat. Tjocka tröjor i lager, kalasbyxor, byxor och täckbyxor, raggsockar som gjorde det svårt att snöra konståkningsskridskorna, dubbla vantar med tjocka lovvikavantar ytterst, hemstickad rejäl mössa nerdragen över öron och panna och som kronan på verket en lång halsduk virad flera varv runt hals och ansikte. Orörlig var det man var. Armarna gick inte att föra riktigt intill kroppen och knäna hölls i ett järngrepp av alla byxlager.

Sålunda rustade skulle vi leka "Under hökens vingar" - en jagalek som går ut på att man åker fram och tillbaka över planen medan höken jagar ikapp en efter en och gör nya hökar av dem som hjälper till att jaga. Pojkarna som spelade hockey, inte var lika påpälsade som flickorna och inte hade de förhatliga taggarna längst fram på skridskoskenan var bäst både på att jaga och att komma undan.

Vi klädbylten med konståkningsskridskor var lätta byten. Vi vaggade fram över isen och var både rädda för att bli tagna och för att få upp farten. Vi kunde nämligen inte stanna genom att bromsa med skridskorna utan var alltid tvungna att dunsa in i sargen för att få stopp på oss själva, ibland även för att kunna byta riktning. Om vi dundrade in i sargen i hög fart gjorde det präktigt ont trots alla klädlager, därav den stilla vaggande åkningen. Ja, långt ifrån den kastanjegröna drömmen. alltså. 

Efter grundskolan blev det ganska lite skridskor åkt men konståkningen fanns där i bakhuvudet. Någon tävlingsåkerska skulle jag aldrig bli men likt de förälskade paren i så många amerikanska filmer jag såg i tonåren, skulle en och annan söndagseftermiddag kunna ägnas åt att "flyga fram över blank is med fartvind i håret " om jag bara tog tag i att lära mig stanna. Hur svårt kunde det vara?  

När jag så blev mamma och arvingen skulle få ta del av allt som möjligen skulle kunna berika livet började jag tänka på skridskoåkningen igen. Det visade sig att en kompis närde samma tankar och dessutom var mer resolut än jag och gjorde slag i saken.Hon tog skridskor, ungar och kaffetermos med sig till rinken när det var "Allmänhetens åkning".  Hon snörde på sig och familjen skridskor. Hon klev ut på isen. Stod absolut stilla. Så började fötterna glida, utåt ...och hon föll. Brutet knä, gips i 6 veckor.  Det var dagen då jag - också- gav upp drömmen om att bli konståkerska.