En liten tant

Det finns en intressant tidskrift vid namn Axess. Den innehåller kultur- och idédebatt med bredd och djup. Redaktionen har dessutom en tilltro till läsarens förmåga att tänka själv. Det handlar om just idédebatt och inte propaganda. Varje nummer har ett tema som belyses av olika skribenter.  Det är en sannskyldig njutning att som läsare ta del av dessa artiklar.

Av någon anledning har Aftonbladets kulturredaktion fattat agg till Axess och framför allt dess chefredaktör Johan Lundberg. På olika vis försöker man misstänkliggöra honom i riktning mot att han skulle vara en rabiat mörkerman, reaktionär och nu senast rasist. Jag har oerhört svårt att få ihop min egen upplevelse av Lundbergs artiklar, blogginlägg och krönikor med Aftonbladets svartmålning. Då Aftonbladets biträdande kulturredaktör är Åsa Linderborg blir jag förvirrad av dessa motsägelsefulla bilder. Jag har hyst den största respekt för Linderborg och följt hennes skribentkarriär genom flera år.

Men vad vet väl jag; det jag uppfattar som bildat, kunnigt och seriöst hos Lundberg kanske bara är mörkblå manipulation av mitt sinne? Därför var det med stort intresse jag bänkade mig framför Axesstv för att se en debatt om kulturkonservatism där Lundberg och Aftonbladets Åsa Linderborg skulle delta. Nu om någonsin borde väl bockfoten titta fram hos Lundberg. En halvtimme tillsammans med den skarpa Linderborg borde få en rabiat mörkerman att avslöja sig.

Och vad får man se? Jo, en i det närmaste timid medelålders man som artigt, kunnigt och välformulerat försvarar sin rätt att t.ex. tycka om konst av de gamla mästarna, uppskatta dikter av de stora skalderna, tycka att det finns bättre och sämre litteratur. Ingen bockfot så långt ögat nådde.

Men det går inte för sig att tycka att det finns bättre och sämre böcker, det går inte för sig att hävda att konst bör ge skönhetsupplevelser, det går inte för sig att uppskatta bunden vers med - o hemska tanke - rim (ni vet så där som Fröding och Dan Andersson m.fl. skrev på sitt reaktionära vis) - inte i Aftonbladets kulturvärld.

Så Aftonbladets kamp mot Axess går vidare. Till sin hjälp har man den lögnaktige Andreas Malm, vänsteraktivisten som gjort journalistisk karriär på att skriva om sina påstådda egna ögonvittnesskildringar från "massakern i Jenin" 2002. En massaker som aldrig ägt rum enligt FN. På DN har han skrivit andra lögner om andra skribenter

I sin senaste bok om islamofobi skriver Andreas Malm saker om Axess och ägarna Ax:son-Johnson som går ut på att Axess är ett forum för rasism. En hårresande och falsk anklagelse. Aftonbladets recensent tar sedan upp Axess som ett exempel på den allmänna rasismen i samhället  i sin hyllande recension.  Fruktansvärt att man kan få skriva sådana saker. Men tänker jag, chefredaktör Lundberg kommer säkert att skriva ett genmäle. Men inget kommer. Då läser jag på Axessbloggen att Aftonbladet VÄGRAT publicera hans genmäle.
 
Så då skrev jag till Aftonbladets kulturredaktion, chefredaktör och ansvarig utgivare

5 apr 2009
 Hej!

 Jag är mångårig läsare av Aftonbladet och

 sedan några år även prenumerant på tidskriften Axess. Jag prenumererar

 även på Ordfront och läser DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan på

 nätet. Lokalt prenumererar jag på Arbetarbladet.

 I dag läste jag på Axess hemsida om något ytterst märkligt. 

 Aftonbladets biträdande kulturchef sägs ha nekat ett genmäle från

 Axess magasin angående vissa uppgifter i en recension av Andreas Malms

 bok om islamofobi. Recensionen är skriven av Torsten Kälvemark.

 Är det verkligen sant?

 Jag blev otroligt illa berörd av denna hantering och måste ställa

 frågan till er som ansvariga för Aftonbladet.  Som läsare känner jag

 mig lurad och min tilltro till Aftonbladets kulturredaktion fick sig

 en allvarlig knäck. Öppen debatt borde väl vara själva kännemärket för

 en kulturredaktion. Om skribenter påstår saker om människor eller

 organisationer eller för den delen en annan tidning borde det vara

 självklart att ta in repliker/ genmälen/ rättelser från motparten.  Om

 det är sant att man vägrat ta in Axess chefredaktörs synpunkter

 framstår ju Aftonbladets kulturredaktion som censurutövande

 ideologiproducenter istället för kulturdebattörer.

 Om man av någon anledning ogillar tidningen så må ju det vara ett skäl

 till debatt men att istället vägra debatt och satsa på monolog är ju

 att underkänna mig som läsare. Som läsare ska jag tydligen bara få ta

 del av de åsikter som kulturredaktionen på Aftonbladet anser vara de

 rätta.

 Så, är det sant att Axess vägrats genmäle? I så fall varför?

 Vänligen

Jag fick faktiskt svar från alla tre adressaterna och så här skrev Åsa Linderborg

Hej

tack för brev - och tack för att du läser Aftonbladet - och kultursidan!

Vi refuserade en artikel av Johan Lundborg som var svamlig, grälsjuk och som for ut med anklagelser som var tagna ur luften. I Torsten Kälvemarks artikel förekom inga faktafel; Ax:son Johnso-stiftelsen finansierar såväl Engelbergsseminarierna som Axess (som trycker seminarierna i bokform).

Glad påsk!

önskar

Åsa Linderborg

Varpå jag svarade

Det förvånar mig att Johan Lundberg skulle ha förfallit till att vara grälsjuk, svamlig och fara ut i anklagelser tagna ur luften. Jag är som jag skrev prenumerant på Axess (och Ordfront)och har aldrig sett den sidan av redaktör Lundberg vare sig där eller i offentlig debatt på andra kultursidor, t.ex. i Expressen om kulturkonservatismen. Men naturligtvis kan väl även han förgå sig. Men mot bakgrund av vilka utfall som ändå tillåts på kultursidorna så måste det ha varit något näst intill oöverträffat som han hävde ur sig för att bli refuserad. (T.ex. den veritabla sågningen av Håkan Sandells nya diktsamling som jag tyckte var tämligen grov i sina utfall - recensenten är naturligtvis i sin fulla rätt att ogilla verket men attackerna mot poeten själv...)

Jag känner till att Ax:son Johnson-stiftelsen finansierar Engelsbergsseminarierna och Axess vilket inte är något skumt i sig. Jag är djupt upprörd över att både Andreas Malm och även recensenten Kälvemark tillvitar både stiftelsen och tidningen rasistiska under/övertoner.

Jag finner ingenting sådant i tidningen och det seminarium som åsyftas (The Secular State & Society (2006)  hittade jag på nätet) erbjöd många röster varav den där Hedegaard uppenbarligen var en. Jag känner inte till honom och hans åsikter men jag känner till Ayaan Hirsi Ali som deltog vid samma seminarium enligt seminariebeskrivningen. Jag ser inte henne som en potentiell rasist när hon kritiserar islamismen.

Nå, hur som helst så menar jag att Axess är en i högsta grad läsvärd och intressant tidskrift som erbjuder många perspektiv på kultur- och samtidsfrågor. Att som läsare bli indirekt misstänkliggjord för rasism och att vara snudd på reaktionär genom andra tidningars reproduktion av Andreas Malms åsikter upprör mig. Andreas Malm har ju inte gjort sig känd som den mest helgjutna sanningssägaren så det förvånar mig att han hyllas så oreflekterat på Aftonbladets kultursidor.

Vi är många som läser Axess. Alla bor inte på slott och herresäten...min familj härstammar från riktigt fattiga torpare i Norrland. Många av oss läsare har ett vänsterperspektiv på samhällsfrågorna med solidaritet och jämställdhet som viktiga ledord men delar inte helt och fullt den kultursyn som är den förhärskande på många kultursidor. Därför läser jag även Axess. Därför skulle jag aldrig prenumerera på någon smygrasistisk publikation. Därför blir jag arg och bestört över att sådana åsikter får spridas om Axess med hjälp av "din" kultursida. Dig som jag hållit så högt när det gäller intellektuell hederlighet, integritet och att våga ta debatter.

vänliga hälsningar

Det fick jag inget svar på.

Nu läser jag på Newsmill Johan Lundbergs beskrivning av vad som pågått:

"När jag ber att på Aftonbladets kultursidor få möjlighet att bemöta Kälvemarks beskrivning av redaktionen för Axess Magasin som ett gäng ljusskygga exponenter för islamofobi och för en nutida europeisk rasism som i hans artikel påstås leda tankarna till stämningarna under 1930-talet, så inträffar följande två saker:

Jag får av Åsa Linderborg svaret att man inte vill publicera mitt svar, då mitt resonemang (vilket till stora delar är samma text som står att läsa ovan) är "svamligt" och "grälsjukt". Och jag får mail från Torsten Kälvemark som säger sig vara ledsen över påståendena om Axess Magasin och Ax:son-Johnson-stiftelsen, vilka han hävdar inte var hans egna, utan införda av redaktionen utan hans medgivanden."
Så skriver Johan Lundberg

Nu blev det riktigt otäckt!  
Aftonbladets kulturredaktion ägnar sig alltså åt metodisk förföljelse och manipulerar andras texter för att de ska passa in i förföljelsen. Ett missbruk av den journalistiska plattformen en stor tidnings kultursida innebär. Jag är djupt besviken på Åsa Linderborg.

 Härmed uppmanar jag alla som är intresserade av riktig kulturdebatt:
Läs Axess! Prenumerera på Axess!
 

Kära Eva Hamilton!
Jag har med stort intresse följt SVTbevakningen av det amerikanska presidentvalet. Intressant på det hela taget men en fråga har upprest sig i mitt licensbetalar-inre.
En fråga om hur du tänker när du prioriterar olika satsningar - ja, hur du använder mina licenspengar.

Jag menar så här; jag såg och hörde dig på lokaltv i samband med att SVT lanserade sin stora satsning -lokalnyheter på fler platser än hittills. Den så kallade editioneringen. Jag är helt övertygad om att det är rätt tänkt - att satsa på lokalnyheter. I denna orkan av nyheter från hela världen kommer det lokala att bli allt viktigare för oss;  "svenska-folket-ute-i-stugorna" som ni brukar kalla oss.

Nå, när jag hörde dig tala om denna satsning på lokalnyheter blev jag dock alldeles förvirrad - du pratade om att den nya tekniken var så himla enkel att ni inte längre skulle behöva ha fotografer utan reportrarna skulle bli videoreportrar och göra även fotografernas jobb. Editioneringen innebar alltså att en hel yrkeskår raderades ut och att färre skulle göra mer.

Men OK, det är bra att du är sparsam med licenspengarna. Även om jag tycker att det är konstigt att kalla en nedskärning av personal och utökning av produktionskrav på de som är kvar för satsning. All denna nysvenska som florerar!

Så till den fråga som uppreste sig inom mig när jag satt och tittade en kort stund på valvakan i SVT (skulle ju upp och jobba så jag kunde tyvärr inte ta del av hela satsningen).
Varför skickade du Claes Elfsberg, Marianne Rundström, KG Bergström med flera till USA för att hålla valvaka där?

Jag menar, nu när den nya tekniken medger allehanda smidiga lösningar där man kan ta del av amerikansk tv hemma, varför skicka folk för dyra pengar till USA för att sitta i en studio mitt i svenska natten? Varför satt inte dessa journalister i Stockholm och kommenterade valvakan - de pratade ju ändå mest med varandra? Mitt i natten en vanlig svensk vardag storsatsade SVT på en valvaka för ett visserligen oerhört viktigt val men i alla fall...

Var det en belöningsresa för lång och trogen tjänst? "Du har ju också varit USAkorrespondent" som Elfsberg sa till sin "gamle vän och kollega K-G Bergström".

Du, när jag ändå ställer frågor - hur går det med det där nya bolaget SVT startade för att marknadsföra Melodifestivalen då när Perelli åkte runt i Europa och lanserade sig själv och fick glitterklänningar för stora pengar? Sound of Sweden eller vad det heter? Det lades ju några licensmiljoner på det också.

Vet du Eva, det kan inte hjälpas men jag känner starkt att Svenne Rubins (från Vansbro, inte så väldigt långt från Älvdalen som Larz-Krizterz i er senaste satsning Dansbandskampen kommer ifrån...) elegant har sammanfattat min besvikna syn på SVT och era satsningar med våra licenspengar:

Olika folk har det olika lätt
En del satsar fel
Och en del satsar rätt
Det finns ingen förklaring
Ingen sans, inget vett

Det blir som det blir
När det är som det är
Det går som det går
Tills det inte går nå´ mer
Det styr dit det styr
Och det bär dit det bär
Det blir som det blir
När det är som det är  (S.Rubin)

Vänliga hälsningar
En liten tant


DN    DN  SVT  SvD

UPPDATERING 22 februari 2009
EU granskar nu den tidigare affären mellan Schibstedt och Bonnier som bl.a. Resumé skrev om ifjol:

eller Kasta sten i glashus...
är några rubriker jag kommer att tänka på när jag läser Skyttes krönika om barbiefiering av det politiska språket.  Som om medierna höll sig med något mer vuxet tilltal på det stora hela?!?! Vad skriver man om numera om inte barbiesaker? På barbiespråk.


Min långa bloggtystnad beror på att jag suttit förstummad framför datorskärmen och begrundat Svenska Dagbladets stora intresse för och rapportering om Idol och Idol Eftersnack med mobbingbloggarens exhustru som främsta dragplåster.

Ja, det är ju inte bara SvD som skriver om dessa program. Kvällspressen förstås med Aftonbladet i spetsen. Dagens Nyheter arbetar vidare på sin kvällsprofil  och skriver följaktligen om Idol.

Jag kom till den deprimerande slutsatsen att  programmen tydligen är framgångsrika och att alla utom jag följer Idol med stort intresse. Eftersom även Idol Eftersnack där den famösa exhustrun betett sig illa är så omskrivet måste självklart även det var ett mycket betittat program trots att det går i TV400 som inte alla har.

Men så började jag forska...

Tittarsiffror kan man kolla in via   MMS - Mediamätning i Skandinavien    
Den intresserade kan registrera sig gratis och göra alla möjliga intressanta jämförelser.

Då ser man tydligt att tittarintresset för Idol har sjunkit rejält från ifjol. Idol Eftersnack har mycket få tittare. Hm, varför skrivs det då så oherrans mycket om dessa program?

Tja, Bonnier AB äger TV4 och Dagens Nyheter och Expressen så där har vi naturligtvis förklaringen till att tidningarna måste bidra till marknadsföringen av tvprogrammen för att hålla annonsörerna på gott humör.

Men var kommer Svenska Dagbladet in i bilden?
SvD och Aftonbladet ägs av norska Schibsted - den andra huvudaktören på den svenska mediemarknaden som inte borde vara intresserad av att understödja sin konkurrents  verksamhet.

På tv-sidan har Bonnier och Schibsted förstås ett gemensamt intresse i att få SVT att framstå som losers i tv-tittarkriget. Och då är förstås alla medel tillåtna.

Men det måste väl ändå finnas reda pengar med för att de verkligen ska upplåta så mycket spaltutrymme och personella resurser för att stödja konkurrenten. Follow the money!

Då får man gräva lite till bland alla bolag dessa mediekoncerner äger. Och ser man på! I åtminstone ett fall och inte vilket som helst heller, äger Bonnier och Schibsted företaget gemensamt.

Det företag de sedan i september äger gemensamt är Retriever - " Nordens ledande leverantör av mediebevakning, verktyg för redaktionell research, medieanalys och företagsinformation".

Ja, så håller mediesverige på. Två stora aktörer  manipulerar bilden av vad svenska-folket-ute-i-stugorna vill ha genom att hysteriskt promota ett enda tv-program vars tittarsiffror dalar.

Sedan läser jag en tv-krönika i DN. Krönikören undrar över vad som ligger bakom att mobbingbloggarens exhustru blev en så stor nyhet... O sancta simplicitas !
 
Om journalisterna inte har klart för sig vilket mediespel de deltar i och vems röst som talar genom redaktören när uppdragen fördelas... de som ska kunna granska makten i övrigt och förstå sambanden... då är det verkligen ett sluttande plan som tredje statsmakten är ute på.





(O sancta simplicitas, O heliga enfald, latinsk fras myntad av Jan Hus. Hus skall ha yttrat dessa ord, när han stod på kättarbålet och såg en kvinna förse det med ytterligare ved.)

Jag glor inte på naglarna för att semesterlitteraturen skulle ha tagit slut, eller för att  några alternativa sysselsättningar inte skulle stå till buds. Nej, jag har försatts i ett uppjagat tillstånd av Aftonbladets senaste larm.

Enligt Aftonbladet lär naglarna kunna överbringa budskap om vilken sjukdom som jag kan bära på, mig själv ovetandes. Ingressen anger att det handlar om sjukdomar som ska medföra svårt lidande och troligen snar död.
 "Så vet du om groparna, prickarna och fårorna är tecken på sjukdom. Cancer, hjärtfel eller för mycket diskande? Så ser du skillnad."

Eftersom jag inte handdiskar särskilt mycket så återstår bara de svåra sjukdomarna som svar på den lilla vita fläcken (som jag haft hela livet). Aaarrrrrgggghhhh!

Självklart är artikeln en "plusartikel" dvs för "endast 19 kronor i månaden" kan jag få tillgång till hela Aftonbladet. Skulle aldrig falla mig in!

På Plustopplistan över mest lästa kan man se att Naglarna idag ligger på andra plats
1 Han är Bengtzings nya hemliga kärlek

2 Naglarna avslöjar om du är sjuk

3 Sex ställningar som får henne att komma

4 Tigerkyssen ger ny glöd åt sexlivet

5 Slarvat inför Beach 2008?

Om folk är villiga att betala för att läsa om MER om Bentzing, bantning och sex så tycker jag att det är lite märkligt men var och en blir mindre olycklig på sin fason eller hur det heter. Däremot ÄR det vansinnigt osmakligt av Aftonbladet att utnyttja folks existentiella ångest för att fånga "pluskunder".

För alla er som nu grubblar över naglarna men i likhet med mig aldrig skulle ge Aftonbladet 19 spänn för att få svaret har jag gjort research på nätet och hittat denna sida där nagelproblemen finns listade. Och ni behöver inte betala mig några pengar för att finansiera min bredbandsuppkoppling.

En lång lista är det. Jag funderar dock över om man verkligen behöver göra en nagelbesiktning för att konstatera om man lider av följande:
Fördjupningar eller mindre hål i naglarna kan vittna om psoriasis eller skallighet.

Jag livade sedan upp mig med att läsa i DN och SvD om att bröstcancerfallen minskar! En  verkligt positiv nyhet. Så'na som vi lider brist på. Det kanske vore ett sätt för Aftonbladet att fånga "pluskunder" - lägg bara verkligt positiva nyheter bakom inloggningen.

Uppdaterat Linna Johansson skriver om det korrumperande festumgänget i dagens Expressen.


Hur tänker egentligen pressombudsman Yrsa Stenius när hon i dagens SvD uttalar sig om Pihlbladaffären:
-Jag tror att vi gör en hemskt stor affär av sådana här i journalistkretsar, medan allmänheten kanske inte bryr sig så mycket.

Så outsägligt dumt sagt. Det ligger i journalisternas eget intresse att vi allmänheten är intresserad av detta. Dessutom bygger väl Pressombudsmannens existens på det.

Jag har nu studerat vimmelbilder från Stureplan. Det vimlar av "profiler". Manliga "profiler". Unga, åh, så unga fjunskäggiga pojkansikten som ännu inte mognat till män tittar karskt och drygt in i kameran. Se mig, se mig!

Ännu fler flickor finns att beskåda på vimmelbilder. Unga, åh så unga välmålade flickansikten, som ser ut att vara äldre än vad de är, inramade av hårt stajlade frisyrer, nätta, vältränade kroppar förpackade i rätt kläder. Se mig, se mig!

Frågorna uppreser sig.
Varifrån kommer detta omättliga behov av bekräftelse via kameralinsen? Var det ingen förälder som följde med till badhuset och såg dem hoppa från trampolinen när de var barn? "Mamma, pappa, kolla nu, titta på mig då"

Varifrån kommer detta behov av att föröda sitt liv på krogar natt efter natt i en värld fylld av droger och kriminalitet?Ordnade inte föräldrarna barnkalas själva utan köpte sig fria genom att bjuda ut på lokal?

Stureplanslivet är fyllt av tragik i mina ögon. Visst - många, majoriteten av de som frekventerar krogarna har extremt gott om pengar och tillgång till allehanda materiella resurser och kontakter som bärgar dem in i framtida försörjning, det är inte en ekonomiskt orsakad tragik. Naturligtvis finns där även betydligt äldre personer än de fjunskäggiga men det  snarare ökar än minskar tragiken - tydligen sker ingen utveckling i dessa kretsar.

Tragiken består i att en tillvaro fylld av kriminalitet, alkohol, droger och sex som betalningsmedel hypas av media. Media utropar fulla, påtända skitungar som har alldeles för mycket pengar och för lite vett, till "profiler". Man anställer mobbingbloggare. Mediefolk ingår själva i klientelet.

Att det lilla äckel som återigen är misstänkt för en vidrig våldtäkt kallas "profil" i tidningarnas rapporteringar måste vara själva dödsstöten för ordet som sådant. Förr, för bara några år sedan, var ordet profil förknippat med positiva saker. Idag är ordet förknippat med ren skit; det är TV-profiler som misshandlar folk, Dokusåpaprofiler som super och har sex i tv och Stureplansprofiler som gör alltihop och lite till.

Oavsett om äcklet denna gång befinns skyldig av rätten eller ej, så har ju hans syn på kvinnor och sex framgått från delar av den friande domen från i våras, som publicerats både här och där. I mina ögon är han absolut ett litet äckel. Det enda som skiljer honom från Hagamannen är att han i kraft av att vara en "profil" förmår unga kvinnor att följa med frivilligt innan han överfaller dem.
 
Det ABSOLUT VÄRSTA är att om han inte hade blivit anmäld efter våldtäkten hade han även fortsättningsvis förekommit på mängder av bilder och omhuldats av media som en "profil" att räkna med. Att äcklet inte är ensam om denna syn på människor är tämligen uppenbart. Det får mig att undra över alla andra fjunskäggiga som vimlar på bilder under epitet stureplansprofil. Vad pågår i kväll runt Stureplan?

Det är således många som borde dömas i detta fall:
* förövaren själv givetvis
* förövarens föräldrar (borde åtminstone få förklara sig - på vilket sätt har de bidragit till att sonen utvecklat denna vidriga människosyn? )
* offrets föräldrar (borde åtminstone få förklara sig - vilken typ av självkänsla har de önskat bibringa sin dotter? )
* MEDIA som ivrigt och glansögt krattar den solkiga manege där detta utspelas

Relationen mellan media och bloggvärlden har i mina ögon genomgått en intressant utveckling. När inte alltför många bloggade pga att bloggverktygen inte var så superenkla att använda, när det alltså var en mindre och kanske mer IT-baserad skribentskara som var ute på nätet hade bloggandet en viss status. Det var människor som ansåg sig och ansågs vara med och t.o.m. före sin tid, som förstod att utnyttja de nya kommunikationsvägarna. Media bidrog till hyllningarna, om än lite förstrött.

Så kom själva revolutionen, de superenkla bloggverktygen som vem som helst lär sig använda på ingen tid alls. Gratis dessutom. Bloggandet exploderade. Media konstaterade roat att Svensson fått skrivklåda.

Samtidigt började alltfler media erbjuda kommentarsmöjligheter till artiklar på webben. Dessa kommentarsfora fyllda av gallsprutande anonyma kommentarer,är i mina ögon endast en variant på alla chatfora som finns ute på webben och av lika lite allmänintresse som dessa.

Men av någon anledning , antagligen listorna över besöksstatistiken på bloggarna i kombination med vikande upplagor för traditionell media, började bloggar uppfattas som ett av alla nya hot mot traditionell media. Särskilt krönikörsstatusen torde ha kommit i gungning.

Våldsamma kampanjer följde. Bloggarna beskrevs som antingen vildsinta , näst intill rättshaveristiska politiska insändare eller som dagboks- och kattbloggar. Bloggarna skrev alltså bara skräp, inget att fästa sig vid. Dessutom ansågs bloggare drivas av ohemul exhibitionism. Nästan lite skumt eller genant att ha en blogg.  Vem trodde man att man var?

Men intresset för att blogga svalnade inte av detta. Vad göra? Jo, media satsade på att låta sina anställda journalister blogga i sina tidningar. Som om bloggen som form i sig hade ett värde.

Jag anser att det är en rent korkad idé att låta journalister ägna arbetstid åt att skriva hafsiga, korta inlägg när de istället borde ägna sig åt fördjupning, källkritik och undersökande journalistik.

Parallellt med detta erbjöd både Aftonbladet och Expressen egna bloggverktyg vilket ger dem en massa reklam eftersom tidningens namn finns i bloggens URL. En ambition att äga bloggarna, enligt min mening. Aftonbladet köpte så Bloggportalen av bloggaren Sigge Eklund vilket gav honom en plats i blogghimlen och oss andra ännu en portal att registrera oss på – hos Aftonbladet.

Samtidigt på en annan plats i cybervärlden jobbar den idoge Johan med att gratis för oss andra tillhandahålla Nyligen, Intressant, Knuff, Bloggkartan och Bloggtips. Såvitt jag förstår har han inte någon ekonomisk uppbackning. Men han kanske inte har några kontakter som har tillgång kartan till de förunderliga mediaherrans vägarna i blogghimmelrik!

Nu har tjänsten Twingly dykt upp, en tjänst som kopplar media och bloggar som kommenterar artiklar till varandra. En märklig debatt har skymtat i bloggvärlden där man kritiserar bloggare som använder Twingly. Man menar att folk enbart kommenterar SvD och DN för att man vill ha fler läsare till sin egen blogg. Jaha, och?

Dessa ständigt återkommande gräl om hur fult det är att vilja ha fler läsare förvånar mig oerhört. Ofta tycker jag mig också se att de som gafflar mest om detta verkar ligga i mest för att rankas både här och där. Klart vi alla vill ha läsare. Sällan blir man väl som bloggare så lycklig som när man får kommentarer och får igång en diskussion på sin blogg. Dessutom finns det väl en massa andra saker att grubbla över när det gäller jakten på läsare – autosurf och annonsering som ger automatiska besökare och annat jag antagligen inte känner till men som genererar besökare men inte egentliga läsare på bloggen och får upp statistiken.

Twingly är intressant eftersom det kopplar blogginlägg till den kommenterade artikeln och på så vis i bästa fall bidrar till att ge fler synvinklar på ämnet. Visst finns det frågor att fundera på i samband med detta. Karin Rebas skriver om detta på DN i artikeln Mot en plattare värld.

Dock önskar jag att de traditionella medierna ska fundera över sina egna styrkor och svagheter och vad som skulle förmå fler läsare att prenumerera. Varför inte genomföra stora, långa enkäter om vad vi vill ha av våra tidningar? Jag tror inte vi skulle svara att vi vill ha fler journalistbloggar på tidningarnas webbsidor. (Jamen, alltså nu bloggar t.o.m. Carl-Otto Werkelid på SvD Kultur. Varför Carl-Otto? Jag tycker att det är ett allvarligt slöseri med din arbetstid).

Eftersom det bör vara skillnad mellan bloggare i allmänhet och journalister när det gäller förmåga att skriva och möjligheter att hitta nyheter då är väl det tidningarnas stora tillgång och som borde säkra deras fortlevnad om det används på ett seriöst vis.

 

Övertydlighetsinfo: Självklart kan journalister precis som adel, präster, borgare, bönder, lärare, busschaufförer, tidningsbud, advokater, överläkare, ambulansförare, pistvakter… m.fl. blogga men inte i sin ordinarie tjänst. På jobbet ska journalister ägna sig åt journalistik och det är de ju alla överens om att bloggande inte är.

Aftonbladet rapporterar om vinterkräksjukan.
Sin vana trogen ropar de efter ögonvittnesskildringar:

Efterlysning Bor du i Stockholm och ligger magsjuk? Mejla vår reporter.

Say no more...


Jo, en sak... varför fega ur på bilderna? Folk kan väl ta smaskiga bilder med kameramobilen och skicka när de ändå ska upp och mejla...