Så frygteligt intressant det ska bli att följa detta! Eja, får vi se en fällande dom!!! Kanske, kanske, kanske kan det medföra en uppryckning av medias arbete överhuvudtaget och kanske får vi därmed tidningar som ägnar sig åt verkligt, gediget publicistiskt arbete.
I en av våra lokaltidningar finns på kultursidorna idag en artikel om Persbrandts debattartikel. I princip tycker skribenten att Persbrandt gjort rätt men ger sig sedan på att analysera Persbrandts debattartikel ur ett stilistiskt/dramaturgiskt perspektiv. Mikael Persbrandt har skrivit på fel sätt. Detta beror på att han enligt kuturskribenten "inte känner medievärlden särskilt väl." Nä, och...? Dessutom borde han enligt kulturskribenten "se till att bevisa att skådisar inte är stereotyper fångna i det känslosamhetens våld där Expressen och många av oss andra vill placera dem." Jaha ja ja! Jag tar mig för pannan och lutar mig trött mot tangentbordet. Så ytterligt pompöst och på det hela taget onödigt skrivet.
Mikael Persbrandt är en lysande skådespelare. Men han skriver debattartikeln i sin egenskap av människan Mikael Persbrandt. Han är dessutom med rätta väldigt arg. Han har fått nog. Han är fullt skrivkunnig och kan förmedla sina åsikter på ett tydligt sätt. Däremot utger han sig inte för att vara professionell skribent. Han hyser antagligen inte heller några hemliga drömmar om att anlitas som sådan. Varför används då det smala kulturutrymmet till att analysera, bedöma och nedvärdera hans text ur ett stilistiskt och dramaturgiskt perspektiv? Vad tillför det debatten och kulturbevakningen överhuvudtaget?Kulturskribenten må anse sig känna medievärlden men den del av läsekretsen som tänker som jag känner han inte.
F.ö. tycker jag att du som gillar det absurda och har svart humor med stark känsla (jag betonar - stark känsla) för hur kul det opassande kan vara ska kolla och lyssna på The Tiger Lillies. Framgångsrik, extremt speciell, engelsk musikgrupp som i höstas gästade Danmark för ett par slutsålda föreställningar. Det liknar inget annat, kan jag lova.
Utdrag ur en recension på en sida där man kan lyssna på några låtar:
The sun never shines in a Tiger Lillies song. Never. And the twisted creatures who scurry furtively through its lyrics — murderers, rapists, pederasts — are not running toward the light. I mean, the cheeriest number in the group's grim oeuvre may be "Banging in the Nails," on the Brothel to the Cemetery album — a dementedly jaunty tune about a famous crucifixion. (It may leave you chuckling, but not in a wholesome way.)
The Tiger Lillies have been elaborating their strange art since 1989, although I only became aware of them in the spring of 2005, when I attended an off-Broadway performance in New York of their astonishing Shockheaded Peter, a two-hour musical based on a gruesome German children's book (Struwwelpeter) that has been traumatizing unwary youngsters for several generations now. The show, an ensemble production that featured a number of large, alarming and sometimes bloody puppets along with the Lillies themselves, suggested a cabaret in Hell, where Edith Piaf is being held prisoner in the cabinet of Dr. Caligari by Tim Burton, Tom Waits and the late gothic illustrator Edward Gorey (a Tiger Lillies fan, it turns out).
0