Den första var en ljusgul Fiat 127.
Den voltade jag med på väg från dagis till jobbet. Isig, ojämn vinterväg. Två små barn promenerade på vägen. Jag saktade ner, höll ut ordentligt för att ge barnen vingelutrymme, hjulen slog i den höga, isiga mittsträngen, bilen lyfte, sladdade hit och dit och for upp och över plogvallen och voltade. Hängandes upp och ner i bilbältet sträckte jag lugnt ut handen och vred av tändningen. Från baksätet där en arbetskamrat satt hördes ingenting. Överhuvudtaget var det väldigt tyst.
- Lever du? frågade jag.
- Ja, gör du? svarade hon.
Vi var helt oskadda, de promenerande barnen var oskadda men förskräckta. Bilen var inte sig lik och bedömdes sedermera vara enbart skrot.
Via släktingar fick jag sedan tag i en gammal vit Ford Escort.
En själlös bil som dessutom var bakhjulsdriven - inget för en sladdfobiker. Men jag körde barn och mat, mat och barn och en och annan julgran i den.
Blev oväntat och tillfälligt stadd vid kassa och började titta på bilar. Frågade min bilmekaniker om råd. Han la ut texten om den ena förnuftiga bilen efter den andra. Jag for runt och kollade men ingen av dem hade någon själ.
Så en dag så stod den där på en bilfirma. Bilen med själ.
Jag åkte ut till min bilmekaniker och berättade om alla de förnuftiga bilar jag tittat på - han nickade gillande- och se'n sa jag:
- Vad säger du om Lancia Abarth, då?
Den vänlige mannen stelnade och ett uttryck av den yttersta avsmak spred sig över hans ansikte. Han väste:
- Den bilen skulle aldrig fått passera italienska gränsen!
Det var ingen hejd på alla de fel en Lancia Abarth var behäftad med. Fuskbygge i alla dess delar och hopplös att jobba med och krocksäkerheten var större om man frontalkrockade med en buss när man åkte spark.
Men nu var ju bilen med själ där på bilfirman just en liten Lancia Abarth, 70 hästars motor, 700 mil hade den gått och så var den svart och alldeles blank och slutligen hade den Arvingens initialer som nummerplåt.
Naturligtvis åkte jag och köpte den!
När vi rullade ut från bilfirman sa jag till Humphrey, som det visade sig att han ville heta:
- Nu ska du hålla tills Arvingen tagit studenten.
Tre månader efter studentfirandet, 16 (sexton!) år efter inköpet sålde jag Humphrey. Det kom 10 000:- mellan mig och besiktningen så det var dags att ta farväl.Under alla 16 åren fixade min bilmekaniker alla fel som uppstod trots sin motvilja mot bilmärket. När jag sålde bilen och skulle köpa en annan, sålde han dock sin verkstad och började köra buss.
"Idag är du äldre än du någonsin tidigare varit, men tänk på att du också är yndre än du någonsin kommer att bli, så njut av livet!"
Oj! Om jag skulle skriva om alla bilar jag ägt skulle det bli ungefär:
"När jag var två år hade jag en grön Bobby Car."
Är föressten lite avis på dig att du får så många kommentarer, har du någonsin reflekterar över det? Om du kommer fram till varför kan du gärna höra av dig med lite knep (jag är ju bara 15 så har inte så lång erfarenhet av livet och bloggar än =P)!!!
Ta hand om dig!
//Mingman
PS. (oj, kan man skriva så på bloggkommentarer?) Du är en sån som jag GÄRNA skulle träffa på busshållsplatsen! DS.
fniss:)).'
Jag har bil men inget körkort;)!
Bytt url - manon.blogg.se finns jag på nu!
Hej! Nu blev jag nyfiken, var i Jämtland bodde du?? Söt bil du hade, vad kör du nu?
Det är med bilar som Bo Kaspers sjunger "Vissa har det, andra inte"
Hmmm... den skall jag fundera på.... beskriva bilar man haft..... intressant.....dyrt....svordomar.....svårstartade....krockar vi minns..... huvva näe.. inget för mig
Mingman: Tack för årets snällaste kommentar. Vi ses på nån busshållplats! Angående kommentarer så har jag skrivit lite i din blogg om det.
Manon: OK, byter till rätt adress.
Eva: 1. Bräcke. 2. Prosaisk men trevlig Golf.
Björn: Ja, precis så är det.
Vardag: Jo, det finns mycket svordomsrelaterat att skriva om bilar också.
När det gäller bilar kan man bara konstatera att tiden, uppfattningen och annat förändras. 1976 köpte jag en alldeles ny Saab 95 - en V4 med kombi. Jag tyckte då att bilen var en fin kombination av design och funktionalitet. Här om dagen såg jag till min förvåning en Saab 95 kombi av 1976 års modell mitt i stockholmstrafiken. FULARE BIL FÅR MAN LETA EFTER!
Waow.. 16 år med en o samma bil *impad*
Men din mekaniker sålde sin verkstad EFTER att du sålt Humphrey.. Förlorad arbetsinkomst? =o)
Grattis.
Du är nog ensam om att hålla en bil av det bilmärket vid liv så länge.
Det var inspirerande att läsa om gamla bilar, jag börjar minnas mina gamla bilar nu.
Du har fått en utmaning av mig, hoppas du tycker det är OK:
http://www.kulturbloggen.com/2006/04/de_24_frgorna_s.html
Åh stackars din bilmek, bytte han jobb för att du bytte bil! :-))
Nisse: Förstår precis! Hade en gång i tiden del i en SAAB V4.
Excessa: Antingen det eller så skräck inför vad jag kunde tänkas köpa denna gång! ;-)
Uffe: Kanske nå't för Guiness Rekordbok?
RS: Utmaning antagen.
Qilin: Jag vill inte gärna tro det men man man vet ju inte. Han ser både lättad och avståndstagande ut när jag möter honom på bussen... Näe, skämtar bara!
Min första bil var också en Fiat 127 - beige. Jag köpte den som begagnad och använde den tills en anhörig lyckades övertala mig att byta ut den. Sedan fick jag en nyare... och sämre! Fiaten startade i alla väder, lämnade mig aldrig på vägen och reservdelarna var billiga...
För er som vill se fler bilar:
14