Uppdatering 30/4 2006: Jag får väldigt många SPAM-kommentarer på detta inlägg så just här stänger jag av kommentarsfunktionen.


Min bilskolelärare hette Gordon och var en stor, barsk och burdus man i 60-års åldern. Hans lilla bilskola med två bilar (beige opel) hade på sin tid Sveriges högsta andel ”klarade-körkortsprov”. Man vågade inte annat än att klara såväl uppkörning som teori. Gordon var känd i halva Jämtland för sina sarkasmer.

Minnet av min första körlektion är förlorad i de dimmor  som uppstod  i min hjärna på grund av den verkliga skräck jag kände för Gordon. Min andra körlektion började med att jag , en liten tunn 18-årig tjej, tog över bilen efter en stor, grov, fullvuxen karl. På den tiden fanns det inte rullbälten i bilarna utan bilbältet måste justeras manuellt om det inte passade. Denna gång passade det verkligen inte. Gordons bilar hade sällsynt krångliga bälten.

Vi satt där i bilen, Gordon och jag. Han kedjerökte och muttrade. Jag svettades och slet i bältet och fick ingen ordning på det. Gordons muttrande blev allt mer sarkastiskt. Jag bet ihop tänderna,  svettades och slet i bältet. Gordon fällde någon kommentar om ”hur jag bara ödde bort hans tid” och då blixtrade det till i huvudet på mig och jag fräste:
- Jag tycker att du borde vara väldigt nöjd med att vi sitter här, tiden går och jag håller på med bilbältet. Enklare sätt att tjäna pengar kan du väl inte komma på?

Det blev helt tyst i bilen.
En liten stund tror jag att jag hade en nära-döden-upplevelse.
Men så hördes något ovanligt, liksom rosslande och mullrande.
Gordon skrattade. Han skrattade så han skrek. Han slog sig på knäna och frustade.
- Du är en jänta i min smak du! Kör!

Se’n körde Gordon och jag varje vecka, konstant skällande och käftande om allt och ingenting.Under stadskörningen i Östersund – obligatoriskt moment eftersom där fanns trafikljus, ett enda men dock – körde jag elegant mitt inne i sta’n och fick order om att svänga höger i nästa korsning. Vi närmade oss korsningen och på vänster sida, långt borta gick det några människor.
- Men va dom där ser brydd ut, sa Gordon.
Inte tyckte jag att de såg särskilt brydd ut men Gordon fortsatte att kommentera deras förvånade och undrande utseende.
Till slut tröttnade jag ur och frågade:
- Vadå, vad menar du?
- Jamen, dom undrar ju vart i helvete du tänker ta vägen. BLINKERS för fan!

Gordon präntade i oss vikten av BLINKERS för fan, att inte använda signalhorn i onödan, att titta långt in på den väg man svängde in på och ständigt ha koll i backspegeln.

Min första landsvägskörning gjorde jag med Gordons dotter, en betydligt mildare person men absolut sin fars dotter. När jag kört någon mil efter dåvarande E75 skulle jag vända bilen och köra hemåt igen. Uppgiften var att backa upp på en gårdsuppfart som gick över ett stort krondike. Nervöst? Något!
Jag sa till bilskoleläraren att hon fick inte bli arg om jag missade uppfarten och backade ner i diket. Nej då, det skulle hon inte bli.
Jag backade och det gick alldeles perfekt. Jag vände mig helt självlysande mot min lärare.
Då sa hon:
- Men jag skulle ha sagt klantarsel!

När jag efter uppkörningsprovet med den allvarliga inspektören, parkerade bilen utanför bilskolan kom Gordon ut:
- Hur gick det?
- Jag KLARADE det!!!!!!
- Det var som fan, det hade jag aldrig trott, sa Gordon.
- Nä, det förstår jag, med såna lärare, svarade jag.
Inspektören såg bestört ut. Då brast Gordon och jag ut i gapskratt och han gratulerade mig till körkortet. Dock tyckte han det var synd att jag klarade mig eftersom det inte blev några fler körlektioner.