En liten tant

Briggen Gerda från Gävle lyckades nyligen gå på grund under sin PR-resa i svenska farvatten. Dessbättre utan större skador på den nyss färdigställda kopian av gamla Gerda, numera Gävles stolthet. Briggen Gerda som sjösattes 1869 sänktes aktivt av ägarna som då var Gävle kommun genom att hon 1959 släpades ut på redden utanför Gävle, sprängdes och brändes för att sedan sjunka till botten. Detta föregicks av en kamp för att bevara detta gamla fartyg som ett museifartyg men de styrande såg inte något värde i den gamla båten. Nu, många pengar och mycket arbete senare, seglar nya Gerda.

Denna hållning gentemot det förflutna går igen på så många områden. De stora och omfattande rivningarna av stadskärnor under 1950-talet är ett sådant. Jag kan till en del förstå den bevekelsegrund många hade då. Man ansåg att man rev fattigSverige och gav plats för moderna bostäder och kontorsbyggnader som skulle ge oss alla ett välstånd utan dess like. Om än inte eftertankens kranka blekhet drabbat beslutsfattare och andra, så är det ändå många som tycker att vi gjorde oss av med alltför mycket. Enskilda förkämpar har på flera håll i landet räddat kvar stora delar av det som vi nu tar som en självklar del av kulturarvet. Försök riva Gamla Stan i Stockholm idag t.ex.

Dessa materiella kulturvärden kan ibland, som i fallet med skeppet ovan, återuppbyggas så vi åtminstone får se hur de kunde ha tett sig även om det historiska värdet är borta. Men när det gäller det mer immateriella kulturarvet är det svårare att återuppbygga något om sådana skepp sänks av nutida rivningsivrare i form av kulturtyckare som drivs av sin egen åsiktshysteri och allergi mot just kulturarv.

Förkastandet av tidigare generationers kulturgärningar inom konst, litteratur och musik är vad jag menar med att spränga och bränna skepp på det immateriella området. Till dessa rivningsivrare och skeppsänkare räknar jag sådana
* som menar att det inte finns något värde i att tillägna sig klassiker,
* som menar att hip-hop-texter har ett större värde än tidigare visdiktares texter ,
* som föraktar hantverket och kunskapen i att faktiskt kunna måla konkret/ skriva
   språkligt korrekt/ kunna använda  versmått,
* som dömer ut nutida utövare som arbetar i en äldre tradition,
* som hånfullt förfäktar att rimmad vers är förlegat och töntigt,
* som stöder allt som är nytt bara för att det är nytt,
* som inte fattar att gammalt och nytt länkar i varandra,
* som inte inser att spår till det nya finns att hämta i det gamla,
* som inte begriper att vissa saker faktiskt är odödliga och i sig självt har bäring även på nutid även om det skapades för 50, 100 eller 500 år sedan och även om det åstadkoms av män.

Därmed har jag inte sagt att endast det gamla ska räknas. Det jag säger är att inte bara det nya ska räknas.

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkelns massdeltagande på ämnet Sänka skepp.