Drömmen om konståkning
"Dagen när jag gav upp drömmen om att bli konståkerska."
Jag har tittat på konståkning på tv så länge jag kan minnas. Tittar fortfarande men saknar Bengt Grieves kommentarer om åkarnas dräkter, dessa dräkter som så tjusade ett barn, en tonåring. Bengt Grieve ansträngde sig för att vi tittare verkligen skulle få en uppfattning om hur vackra och färgrika dessa dräkter var och uppfann helt egna färgbenämningar: mörkvitt, löfbergslila-lila, kastanjegrön... "eh, då avser jag bladen", som han förtydligade. Den finska deckarförfattaren Lena Lehtolainen skriver i boken "Dödsspiralen":
"Jag har alltid tyckt om konståkning för den balanserar på gränsen mellan riktig melodram och smaklöshet. I konståkning återges stora känslor till uttjatad musik."
Just de stora känslorna och möjligheten att leva ut dem iförd kastanjegröna, glittriga kläder medan man flyger fram över blank is med fartvind i håret var det jag drömde om som barn. Men ispassen på gymnastiklektionerna i ett vintrigt Jämtland låg långt från drömmen.
30 stycken 10-åringar, trängdes på hockeyrinken och klamrade sig fast vid sargen för att inte av misstag glida iväg åt något håll innan den stränge jumpaläraren så tillät. Kallt, kallt, kallt var det - gränsen för när utomhusjumpa blev inomhuspass låg hos varje enskild lärare och jumpaläraren var köldtålig. Därför var vi alla, i synnerhet flickorna, påpälsade och inlindade till Michelin-gubbeformat. Tjocka tröjor i lager, kalasbyxor, byxor och täckbyxor, raggsockar som gjorde det svårt att snöra konståkningsskridskorna, dubbla vantar med tjocka lovvikavantar ytterst, hemstickad rejäl mössa nerdragen över öron och panna och som kronan på verket en lång halsduk virad flera varv runt hals och ansikte. Orörlig var det man var. Armarna gick inte att föra riktigt intill kroppen och knäna hölls i ett järngrepp av alla byxlager.
Sålunda rustade skulle vi leka "Under hökens vingar" - en jagalek som går ut på att man åker fram och tillbaka över planen medan höken jagar ikapp en efter en och gör nya hökar av dem som hjälper till att jaga. Pojkarna som spelade hockey, inte var lika påpälsade som flickorna och inte hade de förhatliga taggarna längst fram på skridskoskenan var bäst både på att jaga och att komma undan.
Vi klädbylten med konståkningsskridskor var lätta byten. Vi vaggade fram över isen och var både rädda för att bli tagna och för att få upp farten. Vi kunde nämligen inte stanna genom att bromsa med skridskorna utan var alltid tvungna att dunsa in i sargen för att få stopp på oss själva, ibland även för att kunna byta riktning. Om vi dundrade in i sargen i hög fart gjorde det präktigt ont trots alla klädlager, därav den stilla vaggande åkningen. Ja, långt ifrån den kastanjegröna drömmen. alltså.
Efter grundskolan blev det ganska lite skridskor åkt men konståkningen fanns där i bakhuvudet. Någon tävlingsåkerska skulle jag aldrig bli men likt de förälskade paren i så många amerikanska filmer jag såg i tonåren, skulle en och annan söndagseftermiddag kunna ägnas åt att "flyga fram över blank is med fartvind i håret " om jag bara tog tag i att lära mig stanna. Hur svårt kunde det vara?
När jag så blev mamma och arvingen skulle få ta del av allt som möjligen skulle kunna berika livet började jag tänka på skridskoåkningen igen. Det visade sig att en kompis närde samma tankar och dessutom var mer resolut än jag och gjorde slag i saken.Hon tog skridskor, ungar och kaffetermos med sig till rinken när det var "Allmänhetens åkning". Hon snörde på sig och familjen skridskor. Hon klev ut på isen. Stod absolut stilla. Så började fötterna glida, utåt ...och hon föll. Brutet knä, gips i 6 veckor. Det var dagen då jag - också- gav upp drömmen om att bli konståkerska.
skriven
underbar :) ja se vi vuxna.... vi sitter för mycket still och blir alldeles stela och vi har TotalT glömt bort konsten att ramla! hi hi ;)