Under en av promenaderna i Stockholm kom jag till ett övergångsställe där trafikljuset för de gående just slagit om till rött. Stora folksamlingar hopade sig på vardera sidan. Några bilar passerade. Så blev det tomt på bilar men det var fortfarande röd gubbe. Eftersom det inte fanns en enda bil i sikte åt nå't håll gick folkmassorna från ömse håll raskt över gatan. Jag hade hamnat längst bak i "min" folksamling och gick extra långsamt pga ett skavsår, så när jag kom fram till själva övergångsstället hade alla andra passerat från båda hållen.
Det var fortfarande tomt på bilar och nu dessutom tomt på folk. Nej, inte helt tomt. En person stod fortfarande kvar på andra sidan gatan med blicken stint fäst på min sidas trafikljus som fortfarande visade röd gubbe. Precis när jag satte ut foten för att gå mot rött, vred personen ifråga på huvudet och tittade barskt på mig. Jag kände mig ertappad och blev osäker på från vilket håll trafiken skulle komma och stannade på trottoaren.
Så där stod vi och tittade på varandra tvärs över ett övergångsställe, Horace Engdahl och jag. Så måste Gary Cooper ha känt sig i filmen Sheriffen/ High noon - "The story of a man who was too proud to run".
Jösses! Han skulle passa som högstadielärare - om han kan kuva dig med bara blicken...
Aaha, hade Gary Cooper också skavsår tro..
Bloggblad: Rätt tänkt! Jag nästan väntade mig att han skulle förhöra mig på verbformer, presens particip och annat skumt.
Excessa: Det tror jag, han gick ju lite vaggande, nästan linkande...
Ah, gamle Whoreass! :)
Joshua: Jepp, men jag kände inte för att utropa "Äntligen".
Haha... vilken märklig situation...
En sådan samhällstillvänd medborgare han visar sig vara vår ständige akademisekreterare! Respekt för lagar och förordningar är uppenbarligen inte bara den grundval som rättsstaten vilar på utan även vitterheten!
Sara: Kände mig lätt surrealistisk, kan jag säga.
Lars Anders: Jag tror att han stod där för att ingen paparazziliknande typ någonsin ska fånga sekreteraren på bild i färd med att begå ett trafikbrott. Tänk vad Gert Fylking skulle kunna göra med en så'n bild!
Whoreass verkar vara lite speciell. Jag vet inte vad jag ska tycka om honom. (Man ska inte tycka saker alls om folk man inte träffat på riktigt, men man får ju ändå ett visst intryck av att se folk i tv) Han verkar väldigt ordentlig, ordningssam och hederlig, och han är säkert jättesnäll och omtänksam också. Samtidigt verkar han så jävla torr att det dammar om honom.
Om han inte var ständig akademisekreterare skulle han antagligen leva som Robert Gustafssons dansante värmlänning i Killinggängets Torsk på Tallinn. ;)
Hehehhe, vilken Lassie-story!
Joshua: JA, i ett hem möberat med möbler köpta från Ellos-katalogen! På pricken. :-D
Mette: På Drottninggatan möter man alltid någon känd person, antagligen fler än jag känner igen eftersom jag är dåligt uppdaterad på unga kändisar. Efter mötet med Engdahl mötte jag även talmannen Björn von Sydow. Dock utan att hamna i duell. Han var bara kortare än jag hade trott.
Varför möter inte jag någon kändis när jag promenerar i Stockholms City som jag gör då och då. Kanske för att jag numera får se upp och passa mej att inte kollidera med någon som kommer rusande som om världens sista tid är nära.
Jag har håller med om att trafikkulturen inte är den den bästa, därför kanske man missar något viktigt.
Å andra sidan fick jag mitt lystmäte på den tiden när jag arbetade i det stora varuhuset vid Hamngatan. Då konfronterades man dagligen med dessa mer eller mindre prominenta personer även om jag inte kan komma ihåg någon från Svenska Akademin eller regeringen.
Ett av de minnen från tiden som jag kommer ihåg är en timme med Alice Ekelund när vi hjälptes åt med julklappsköp till barnbarnen utan att jag kände igen henne. En mycket stilig gammal dam som det stod liksom ett skimmer om.
Det innan innan snabbköpens tid.
Rut: Jag undrar om inte man avskärmar sig från folkmassorna när man bor i Stockholm och inte tittar på de enskilda personerna? Jag menar att det är en sorts överlevnadsstrategi, inte något klagande över stockholmare, alltså!
Alice Ekelund vet jag inte riktigt vem det var, tror att hon var en skådespelerska?
Tant: vi vet i alla fall vad han skulle utbrista: "Äntligen!"
Det blev litet fel som i det mesta jag skriver nu för tiden.
Alice Eklund, inte Ekelund, var en känd skådespelerska gift med Ernst Eklund, också filmskådespelare på "min" tid. Men jag kände inte igen henne den här gången när jag hjälpte henne med julklappar därför att jag var så upptagen med att lyssna på hennes skildring från en resa hon nyss hade varit ute på. Men det kunde kanske gett mej en pekpinne.
De andra kändisarna som kom och gick nästan dagligen hade inte något av den utstrålning som omgav den här gamla damen.
15