Könsbyten och likhetsfeminism
Läser i bladet om att allt fler vill byta kön. Läser om de såväl psykiskt som fysiskt krävande behandlingarna. Låter verkligen inte som något man ger sig på att genomlida bara pga en nyck eller pga ett sinnestillstånd som skulle kunna avhjälpas med djupgående terapi. När man beslutat sig för att ansöka om könsbyte har man fattat ett livsavgörande beslut och har lång väg att gå innan det är klart.
Forskningen utgår från att det är något medfött biologiskt som är orsaken till denna allt överväldigande känsla av att vara fast i fel kropp, men kan ännu inte ge definitiva besked om orsaken. Många berättar om att känslan funnits så länge de kan minnas. Flera transsexuella män vittnar om hur de som barn endast lekte med dockor. Kvinnor berättar om en uppväxt som pojkflicka.
Transsexuella människor kan vara antingen heterosexuella, bisexuella eller homosexuella. Att vara transsexuell har således inget med sexuell läggning eller beteende att göra.
Nu rinner det upp frågor i mitt huvud, frågor rörande queerteori, genus och likhetsfeminismen. Kan det verkligen vara så att vi endast är sociala konstruktioner om människor kan ha så smärtsamma upplevelser av att vara fångna i fel kön redan som mycket liten? Likhetsfeministerna menar ju att vi fostrar våra barn in i de rådande könsrollerna och enligt det synsättet borde väl inte de transsexuella kunna existera? Likhetsfeministerna erkänner inte heller några biologiska skillnader mellan könen annat än de rent yttre fysiska – och hur går det ihop med aktuell forskning runt transsexualitet?
Jag känner mig tveksam till queerteoriernas och genusforskningens vetenskapliga värde eftersom det är den teori man absolut inte får ifrågasätta, diskutera eller pröva.
Om jag bekänner mig till någon som helst ”ism” så är det humanism, en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också ett allmänt humanistiskt förhållningssätt. Jag är en stark förespråkare för jämställdhet och alla människors lika möjligheter.
Nå, jag fnular vidare med mitt och tänker som så att det vore väldigt enkelt om vi bara bedömde varandra utifrån hur vi beter oss mot varandra och levde efter principen leva och låta leva.
skriven
Jag är helt för var och ens rätt att byta kön om den vill, men har svårt att förstå hur ett könsbyte kan hänga ihop med docklek eller annat. Att leka med dockor borde väl inte vara så intimt förbundet med könstillhörigheten att det är avgörande?
Det är sådana saker som gör mig konfunderad.
När en man väljer att klä sig i klänning och ta på sig läppstift bryter han mot något oerhört starkt tabu som finns i vår kultur. Men har det med den faktiska könstillhörigheten att göra?
Jag läste någonstans om en man som ville byta kön för att han hade en "kvinnlig själ" i en manlig kropp. Men vad är egentligen en kvinnlig själ? Har jag en kvinnlig själ? Eller en manlig? Eller kanske en mänsklig själ?
Det kanske inte går att sätta ord på allt?
Känner man sig som kvinna, så fine, operera in ett par plastbröst och skär av din penis. Men å andra sidan ska man kanske inte klaga på ett kroppsideal som uppmuntrar kvinnor att förstora brösten och fettsuga rumpan för att de vill känna sig "mer kvinnliga". Det måste ju på något sätt vara olika grader av samma känsla.
Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad det egentligen handlar om. Kanske måste man ha en fast och tydlig definition av "man" och "kvinna" för att inte bli förvirrad.