Könsbyten och likhetsfeminism

Läser i bladet om att allt fler vill byta kön. Läser om de såväl psykiskt som fysiskt krävande behandlingarna. Låter verkligen inte som något man ger sig på att genomlida bara pga en nyck eller pga ett sinnestillstånd som skulle kunna avhjälpas med djupgående terapi. När man beslutat sig för att ansöka om könsbyte har man fattat ett livsavgörande beslut och har lång väg att gå innan det är klart.

Forskningen utgår från att det är något medfött biologiskt som är orsaken till denna allt överväldigande känsla av att vara fast i fel kropp, men kan ännu inte ge definitiva besked om orsaken. Många berättar om att känslan funnits så länge de kan minnas. Flera transsexuella män vittnar om hur de som barn endast lekte med dockor. Kvinnor berättar om en uppväxt som pojkflicka.

Transsexuella människor kan vara antingen heterosexuella, bisexuella eller homosexuella. Att vara transsexuell har således inget med sexuell läggning eller beteende att göra.

Nu rinner det upp frågor i mitt huvud, frågor rörande queerteori, genus och likhetsfeminismen. Kan det verkligen vara så att vi endast är sociala konstruktioner om människor kan ha så smärtsamma upplevelser av att vara fångna i fel kön redan som mycket liten? Likhetsfeministerna menar ju att vi fostrar våra barn in i de rådande könsrollerna och enligt det synsättet borde väl inte de transsexuella kunna existera? Likhetsfeministerna erkänner inte heller några biologiska skillnader mellan könen annat än de rent yttre fysiska – och hur går det ihop med aktuell forskning runt transsexualitet?

Jag känner mig tveksam till queerteoriernas och genusforskningens vetenskapliga värde eftersom det är den teori man absolut inte får ifrågasätta, diskutera eller pröva.

Om jag bekänner mig till någon som helst ”ism” så är det humanism, en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också ett allmänt humanistiskt förhållningssätt. Jag är en stark förespråkare för jämställdhet och alla människors lika möjligheter.

Nå, jag fnular vidare med mitt och tänker som så att det vore väldigt enkelt om vi bara bedömde varandra utifrån hur vi beter oss mot varandra och levde efter principen leva och låta leva.

1 Anna:

skriven

Jag är helt för var och ens rätt att byta kön om den vill, men har svårt att förstå hur ett könsbyte kan hänga ihop med docklek eller annat. Att leka med dockor borde väl inte vara så intimt förbundet med könstillhörigheten att det är avgörande?
Det är sådana saker som gör mig konfunderad.

När en man väljer att klä sig i klänning och ta på sig läppstift bryter han mot något oerhört starkt tabu som finns i vår kultur. Men har det med den faktiska könstillhörigheten att göra?

Jag läste någonstans om en man som ville byta kön för att han hade en "kvinnlig själ" i en manlig kropp. Men vad är egentligen en kvinnlig själ? Har jag en kvinnlig själ? Eller en manlig? Eller kanske en mänsklig själ?
Det kanske inte går att sätta ord på allt?

Känner man sig som kvinna, så fine, operera in ett par plastbröst och skär av din penis. Men å andra sidan ska man kanske inte klaga på ett kroppsideal som uppmuntrar kvinnor att förstora brösten och fettsuga rumpan för att de vill känna sig "mer kvinnliga". Det måste ju på något sätt vara olika grader av samma känsla.

Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad det egentligen handlar om. Kanske måste man ha en fast och tydlig definition av "man" och "kvinna" för att inte bli förvirrad.

2 En liten tant:

skriven

Att vara transsexuell är såvitt jag förstår inte samma sak som att vara transvestit. Att vara transsexuell betyder att man har fått "fel kropp" medan transvestitens behov har andra grunder. OM jag nu förstått det hela, alltså. För det är just detta, "OM man förstått" eftersom det är så många olika åsikter och ord och begrepp i omlopp att man lätt blir helt förvirrad. Just detta med dockleken är väl inte det avgörande men de som berättar om det ser det som ytterligare ett uttryck för sina djupt kända behov av att få byta könsidentitet.

Håller med dig om att ju mer man tänker, och läser för den delen, om dessa frågor desto snårigare blir det. Det är därför jag lutar mig mot humanismen.

3 Joshua_Tree:

skriven

Radikalfeministerna menar att kön är en konstruktion, och i vissa fall är det ju precis det. En kirurgisk konstruktion. Teknikens under. ;)

4 Elwa:

skriven

Måste bidra till kommentarerna med en fundering som jag och en kompis hade häromkvällen... Hon berättade om sonen till en granne, han bytte kön för ca 10 år sedan. Och namn förstås, till ett mer passande. Nu har hon blivit mamma! Före könsbytet frös man ned hans sperma, och den sperman har hon nu tagit med till en klinik i USA, där man hjälpt till att inseminera den i en kvinna som fött fram barnet. Gott och väl - funderingen kom osökt - är hon både mamma och pappa till sitt barn? Och föräldrarna både mor- och farföräldrar? Ja egentligen är det ju så det blir... Den nyblivna mamman är lycklig i livet, vilket hon inte var förut. Minns att min äldste son berättade om denne pojke, hur han inte var som andra, men att det berodde på att han inte kände tillhörighet i sitt kön kan man bara spekulera i efteråt.

5 Nemo:

skriven

Bara det att vilja "skära av den" som fysisk man...genomgå all helvetes lidanden för att få plats i sin "rätta" kropp är för mig nog bevis på att detta är en problematisk som vi inte kan förstå utan ett djupare ingående studium eller en nära relation med en transsexuell. .... sedan vad det beror på...genetisk "felkoppling" eller annat - efter att hört transsexuella som "kommit igenom" och förstått deras lycka... så hoppas jag att de som blir utredda - för det behövs nog - får den hjälp till byte som de behöver

6 Christina W:

skriven

Hej...
Ja...lite tillbaka...nu när vårens värsta jobbigheter lagt sig. Ser att du håller igång. Får uppdatera mig vid annat tillfälle. Nu ska jag packa upp mina väskor.
Kram

7 En liten tant funderar vidare:

skriven

Mitt inlägg ovan syftade definitivt inte till att ifrågasätta rätten till/behovet av könsbyte.

Det jag grunnar på är hur likhetsfeministerna ställer sig till denna problematik.

8 Bloggblad:

skriven

Jag är nog ganska glad att jag trivs med att vara kvinna. Känner det mer och mer - trassel och problem har jag ändå. Det måste vara en himla tuff tillvaro för dem som går omkring i fel kropp.

9 Manon:

skriven

Troende här:).

Det finns en biologisk kön, det behövs för fortplantningen men sedan finns det en socialt konstruerad kön också - hur man förväntas vara.

Fånigt, men jag läste just om hur man ser om man har mest manlig eller kvinnlig hjärna på fingrarna. Kollade mina och barnens. OK, populärvetenskapligt och trams, men ändå...Jag hade enl testet övervögande manlig hjärna och det stämmer. Känner mig ofta mer "manlig" än kvinnlig MEN jag vill vara kvinna i kroppen! Jag gillar det, men i psyket är jag närmare män i förståelse.

Mina barn? Äldsta och mellanbroderns som mig, är inte förvånad, twinsen? Flickan som mig men tvillingpojken hade ganska lika melland e två fingrarna dock lite mer manlig. Inte lika kraftigt som jag. DET är jag INTE förvånad över heller! Han är fruktansvärt empatisk och allt 2 år fyllda...

Komplicerat med andra ord. Vad är kön? Man kan känna sig missnöjd med sitt kön öht (fel på kroppen) och missnöjd med förutsättningarna fr sitt kön...och som jag som är supernöjd med att vara kvinna, älskar min kropp och att visa den och att vara vacker - men ändå - jag komemr bättre överens med män men har en stark kvinnlig identitet i kön, men inte psyke...

Får du nåt utav detta.)))???

10 En liten tant:

skriven

Bloggblad: Instämmer helt.

Manon: Visst finns det sociala konstruktioner eller snarare mer eller mindre uttalade förväntningar på hur flicka respektive pojke ska bete sig. När dessa förväntningar skapar begränsningar eller förtrycker människor ska de absolut motverkas. Det jag kraftfullt ifrågasätter i likhetsfeminisiternas resonemang är att denna sociala konstruktion skulle vara det ENDA som gör oss till flicka respektive pojke. Transsexualitetens orsaker är ett intressant argument mot denna enda förklaringsmodell, menar jag.

11 Manon:

skriven

Höll med dig helt där:). Därav det ostrukturerade spånandet. Det är inte så enkelt...

12 En liten tant:

skriven

Manon: Jag tror jag förstod hur du menade och höll med dig i grund och botten. Komplicerade frågor, helt klart. Jag bara önskar att vi kunde låta varandra vara de vi själva önskar - utan etiketter.

13 Monica:

skriven

Började på en kommentar. Den blev så lång och utsvävande att jag la den på min blogg istället... Vilket ämne alltså. Hur svårt som helst.

Det konstigaste av allt är att transsexualitet provocerar. Hur tänker de som inte "kan acceptera" det? Hur???

14 En liten tant:

skriven

Monica: Jag blir ofta förvånad över vad som provocerar folk. På vilket sätt känner man sig hotad och hur tänker man, som sagt?

15 Björn:

skriven

Jag håller helt med dig. Mycket av problemet ligger i att begreppen lika och jämlika blandas ihop på något konstigt sätt. Låt oss få vara jämlika och olika, olika även om någon inte förstår varför.

16 En liten tant:

skriven

Björn: "Låt oss få vara jämlika och olika, olika även om någon inte förstår varför" - enastående sammanfattning av problematiken!

17 Airwoman:

skriven

Jag ser att ni försöker förstå eller förklara transsexualism.Till att börja med..Transsexuella ändrar inte könsidentitet.Transsexuella blir oftast sedan tidig barndom korrigerade av sin omgivning pga att det på ett oftast mycket tydligt sätt avviker från vad som är ett typiskt kvinnligt eller manligt beteende.I så gott som samtliga fall finns den här känslan av att var ex flicka redan i 3-4 års åldern
trots att föräldrarna gjort vad de kunnat för att uppfostra desssa som vilken liten pojke som helst.
I takt med stigande ålder blir sedan dessa individer i mer eller mindre omfattning korrigerade av sin omgivning och försöker på alla sätt leva upp till omgivningens förväntningar.När puberteten inträder är det mycket vanligt att dessa individer försöker skada sig själv eller på andra sätt dölja de könskaraktäristika som blir följden av den kroppsliga förändring som sker.Hur länge dessa individer sedan står ut varierar kraftigt.Förr eller senare mår dessa individer så dåligt att de står mellan valen att begå självmord eller att genomgå en könskorrigerande behandling.Som en konsekvens av denna behandling där individerna sedan tillåter sig själv att släppa på självkontrollen för att gradvis finna sitt verkliga jag.Efter detta händer följande.De tidigare starkt undertryckta känslorna genom livet kommer nu farande upp vilket inte sällan medför att dessa individer för en tid efteråt mår precis lika dåligt som innan behandlingen startade.
De här individerna genomgår en andra pubertet inte bara kroppsligt utan även skälsligt/känslomässigt
där en stor tid av deras liv varit en lögn/självförnekelse och att de därmed till viss del börjar om igen.Så gott som samtliga av kvinnorna upplever att de en tid i den här fasen av livet befinner sig på samma känslomässiga nivå som vilken normal tonårstjej som helst men i en vuxen kvinnas kropp.Efter något år så är kroppen och känslorna i harmoni.Det är då det verkliga livet börjar.
I början på 1990 talet genomfördes en stor vetenskaplig undersökning i Holland där man genom Brainscanning undersökte ca 30 transsexuella kvinnor
Några hade påbörjat en hormonbehandling med östrogen andra hade det inte.I kontrollgruppen ingick ett stort antal vanliga biologiska kvinnor och även en del män.Man vet sedan tidigare att kvinnors och mäns hjärnor skiljer sig åt i anatomi på en rad punkter.
Den tydligaste skillnaden är hypotalamus.När man genomlyste alla kvinnorna både de transsexuella och de i alla avseenden biologiska kvinnorna så fann man
att anatomin på deras hjärnor var identisk.samtliga av männen avvvek.Efter detta har man genomfört ett stort antal vetenskapliga undersökningar där man undersökt transsexuella kvinnors hjärnor och där funnit att de helt sammanfaller med en biologisk kvinna.Man har endast undersökt en transsexuell man
Dvs en man som är född med en kvinnas kropp.Även i detta fall fann man att hans hjärna i alla avseenden överenstämde med en biologisk man.

Det råder alltså ingen som helst tvekan om att transsexualism har en biologisk grund.Frågan som däremot kvarstår är vad som är orsaken till att detta sker.En svensk forskare Mikael Landen har funnit att samtliga transsexuella har ett antal avvikande kromosomer.Hypotesen nu är att detta i kombination med en hormoniell obalans i fosterstadiet är orsaken till att detta sker.

Likhetsfeministerna kan känna sig helt lugna...ingen har någonsin kunnat påvisa någon skillnad i intelligens mellan kvinnor och män.
Transsexuella män som genomgår en hormonbehandling
blir oftast redan efter 3-4 mån behandling avsevärt bättre vad gäller förmågan till tredimensionellt tänkande för kvinnorna inträder den rakt motsatta förändringen samtidigt som den verbala förmågan ökar.Det är sedan tidigare mycket välkänt att män typiskt är bättre än kvinnor vad gäller tredimensionellt tänkande och att kvinnor oftast är bättre vad gäller den verbalala förmågan.Transsexuella är därmed levande bevis på att inte hellre dessa skillnader är en konsekvens av sociala faktorer utan ett resultat av hur den förändrade hormonbalansen på verkar vissa delar av våra hjärnor.Att det är just så vet man med säkerhet
då man genomlyst en gravid kvinnas hjärna.Under graviditetenproducerar kvinnor mycket höga nivåer av testosteron av den anledningen att testosteron är en viktig ingrediens för att kunna bygga upp den underlivsmuskulatur som krävs för att orka förlösa fostret.Under denna tid kan man mycket tydligt se att vissa delar av hjärnan förändras i anatomi.Strak efter att fostret är förlöst så återgår hormonbalansen till det normala viket får till följd att även hjärnan återtar sin ursprungliga anatomi.

18 En liten tant:

skriven

Airwoman: Tack för din långa och intressanta utläggning. Som jag förstår det så blir en logisk slutsats att forskningen på detta område sopar mattan med likhetsfeminismens teorier. Som Björn skrev här ovan "låt oss vara jämlika och olika, olika även om någon inte förstår varför".

19 Airwoman:

skriven

Hej! Det har gått lång tid sedan sist.Jo jag delar din uppfattning helt.Likhetsfeminism är teorier och väldigt lite fakta om ens någon.Jag tycker dessutom att ni skall läsa professor Annica Dahlströms utmärkta bok med titeln Könet sitter i hjärnan.Den bekräftar den forskning som genomförts på transsexuella.

20 Michaela:

skriven

Jag önskar att det är så enkelt att könet sitter i hjärnan som Airwoman tycks tro men det köper inte jag, och visst har den förväntade och psyckosociala saker en viss bärring i ämnet men så lätt är ditt inte.
Jag kan bara förklara det men en liknelse som visserligen är personlig för mig: Det är som en avsaknad av sitt rätta identet. Jag avskyde inte mitt liv som man utan gillade det men jag kom till en punkt i livet visseligen rätt ungt att det inte längre var hållbart att att förneka sig själv eller sitt rätta identet.
Det kom upp i mitt fall efter en olycka jag hade. Där jag blev analyserad av en läkare.
Det var inte lätt att hör vad han hade att säga efter många år av träffande av denna läkare. Men jag ångrar mig inte idag.
Nu kan jag äntligen leva som jag.
Jag vet inte om någon förstår vad jag mennar.

21 alexander:

skriven

Jepp jag förstår precis vad du menar.
Jag tror jag är transexuell. har precis tagit klivet att ta tag i allt, gå till psykolog osv.
Alltså, jag önskar att jag kunde vara mig som kille men en känsla säger mig att det inte är rätt.
Man kan jämföra det som en avsaknad av trygghet.
När jag var liten blev jag retad av mina kompisar för att jag var vek/flickig. Eller hur man skall säga. Jag har dock haft en bra uppväxt övrigt förutom en massa tragedier, men bra kompisar osv. Jag har till och från kunnat vara glad och relativt lycklig med andra männsikor - inte alla dock -, i vissa fall
har jag känt mig "mindre". En känsla som jag inte tyckt om. Jag har inte direkt känt att jag otrivs i min kropp. Men känslan av vara kille är liksom otrygg. Tänker jag mig som man så hittar jag mig inte. Dock mer som kvinna. Bör tilläggas att jag växt upp med en väldigt frånvarande pappa. Menar att förebilden saknats.
När jag dock coopar med mina känslor så mår jag bra. Som om allt är rätt. Det jag undrar från någon transexuell är; vad hände med det gamla livet?
Jag är rädd att jag kommer helt svänga om om jag släpper allt. Och det känner jag mig ledsen för.
Hänger min gamla identitet kvar på något sätt?
För övrigt så har jag varit med en tjej i 4 år som jag tror att jag älskat. Jag har mått bra med henne.. typ lungn. Men jag är osäker på om jag varit med henne för denna känslas skull eller om det varit för att jag älskar henne. Äh det vet jag nog själv om jag söker lite.
För övrigt, jag har alltid vart rädd för transpersoner o bögar o sånt. Betyder det att de som hatar, misshandlar, skriker efter osv, har dessa problem själv. För jag har ju, nu när jag antagit att jag måste göra detta för att må bra, inte några som helst problem med dessa människor.

Mvh Alexander

Kommentera här: