Min salig far ogillade att resa. I synnerhet till städer och utomlands. Ingenting kunde jämföras med skogen, fjällen och sjöarna i våra hemtrakter. Dock reste han en del eftersom min mor gärna ville komma ut, se nya platser. Mest blev det bilsemestrar i Sverige men faktiskt en och annan utlandsresa också.
Lustigt nog var min farfar begiven på resor och tog sig iväg både hit och dit i Sverige,så fattig torpare han än var.
Det är väl arvet efter både farfar och min mor som givit mig en reslust som i tonåren mest var frustrerande. Hade varken tillåtelse eller pengar till att resa då. Men längtade. I vuxenlivet har det blivit en del resor men oändligt mycket kvar på önskelistan.
Känner mig ibland som Baudelaire som hela sitt liv ska ha känt stark dragning till hamnar, järnvägsstationer, hotellrum och reste för resandets skull. Han stod där i någon hamn eller på en järnvägsstation och utropade inom sig:
Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån!
Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar!
Kommer åter och läser senare.
Jag har ett cirkelämne till dig i min blogg.
Jag har en sjuklig förtjusning i skitiga järnvägsstationer... tåg som kommer och går... så jag förstår Baudelaire (citatet var nytt för mig. Tack!)
Jag älskade att resa ända tills två fenomen satte stopp för reslusten. Det ena var att lönen sjönk katastrofalt med halvtid... det andra? Säger jag inte.
Flasknosen: Jag ilar!
Bloggblad: Finns det även ett café på stationen, där man kan sitta och glo på folk och hitta på historier om dem - då är lyckan fullständig. Ja, pengar är en förutsättning för resandet och reslusten har förvisso krympt lite här också av vissa skäl. Men vi har ju en järnvägsstation här i sta'n!
Resa är ju kul och spännande... man vet aldrig vad man får se. Och jag gillar att se nya saker och ting.
Jag känner som Baudelaire: Ta mig med!
Inget går upp mot lukten på bilfärjornas däck, speciellt från Sverige. Nervositeten som uppkommer när man ska köra på, krånglet att ta sig ur bilen utan att åstadkomma lackskador. "Kom ihåg att vi står på däck F5". Oron att föraren framför inte dyker upp i tid.
Så reser jag helst. Tåg hör barndomen till.
Resa har en speciell magi, speciellt själva det fysiska resandet.
Hamnar trivs jag bäst i, även om tåg och järnvägsstationer har sin klara tjusning. Hamnarna känns friare eftersom båten inte har räls att följa. Det finns liksom ett outtalat löfte om frihet med havets blotta närvaro.
tåg är magiskt, vad som helst kan hända, man bör resa ensam, då uppstår magin
Att resa blir som ett gift!!
Nina: Med åren har jag dessutom kommit på att man behöver inte alltid resa långt för att uppleva nya saker.
Mette: Hoppa på vagnen!
frktjatlund: Jag åker gärna tåg fortfarande och faktikst även buss men egen bil på fria vägar går utanpå det mesta.
flasknosen: Fast jag är lite av en landkrabba så hur mycket hav som helst vill jag inte ha.
turmalin: Att resa ensam är speciellt. Massor av kontakter får man om man vill. Man är fri att iaktta, lyssna och studera sin omgivning.
Ninni: Beroende kan lätt uppstå.
10