Vatten
Mitt ämne i skrivarcirkeln 10 skickat av flasknosen
Under min barndom och uppväxt fanns en nyttoaspekt även på det som vi numera kallar fritid. När pappa var ledig från jobbet åkte vi för det mesta ut i skogen antingen för att plocka bär eller för att fiska. En stor del av min barndoms somrar har tillbringats vid och på vatten. I roddbåt, eller på stranden. Vi metade abborre i tjärnar och la nät i sjön för att fånga sik, röding och öring. På vintrarna gick vi ut på de tillfrusna sjöarna, borrade hål och pimplade. Fiskandet var förstås även avkoppling för mina föräldrar men fångsten var en betydande del av matkontot. Badade i sjöarna gjorde vi i princip aldrig. Jag minns egentligen bara en badutflykt som kom till eftersom jag tjatade men som fick ett abrupt slut eftersom stranden invaderades av enorma och aggressiva bromsar. Jag blev bromsbiten på ena överarmen och armen svällde upp till dubbel storlek från armbåge till axel.
När jag började skolan kunde jag följaktligen inte simma. Däremot kunde jag ro och backa med roddbåten och vara följsam när nät las ut.
Kommunen hade byggt en anläggning med gymnastiksal och litet badhus lagom till min skolstart. Där fanns bastuavdelning och 12,5 meters bassäng. Vi fick bad på schemat en gång i veckan redan från första klass.
I badhuset härskade Bad-Anna. En storväxt kvinna med huckle, blommig sliten bomullsklänning, svarta gummistövlar och ett stort gummiförkläde. Som liten och tetig sjuåring såg man bara de stora svarta stövlarna, gummiförklädet och de massiva armarna och händerna som hon alltid bestämt satte i sidorna när hon talade till barnen.
Bad-Anna höll hårt på renligheten i badhuset. Innan man fick komma in i den lilla simhallen, hoppa i den efterlängtade bassängen skulle man rengöras efter en viss arbetsgång. Man skulle tvättas, bastas och duschas. Bad-Anna övervakade att allt gjordes ordentligt. Detta samt att lärarna inte skulle uppehålla sig i tvättavdelningen, upplyste Bad-Anna vår fröken om vid klassens första badtimme.
Tvättningen skedde vid ena långväggen där ett antal kranar i knähöjd fanns att tillgå. Man skulle bistå varandra med tvättningen, så vi delades raskt in två och två. Därefter tilldelades vi parvis en rotborste och förväntades skrubba lorten av varandra. Det fanns två sorters rotborstar, en med mjukare och med riktigt hårda strån. Efter skrubbning skulle vi bastas. Alla föstes in i bastun och utanför stod Bad-Anna och vaktade medan hon tog tid. Vi skulle sitta där ett bestämt antal minuter - oavsett om näsor sprang i blod, vilket hände. Efter bastningen skulle vi duschas – i den nymodiga duschkorridor som fanns i tvättavdelningen. Det var en kaklad ”korridor” med duschmunstycken inmonterade med någon decimeters mellanrum. Temperaturen för varje dusch ställdes sedan in av Bad-Anna. Från väldigt varmt, nästan hett i början av korridoren till iskallt i slutet. Vi skulle sedan småspringa, åtminstone gå raskt tio varv genom korridoren. Bad-Anna höll koll på att vi verkligen gick i mitten av korridoren så att alla vattenstrålar träffade våra små barnkroppar för renlighetens skull. Vi försökte nämligen undkomma de heta och de iskalla strålarna genom att trycka oss mot kakelväggen och ta oss fram sidledes. Upptäcktes detta av Bad-Anna fick man extra varv med enbart heta och iskalla strålar som bestraffning. Nå, bassängen fanns ju där som den stora belöningen efter denna våta skärseld.
Som tur var, var vi ”jämna par” bland klassens flickor så vi råkade inte ut för det som vi hade hört talas om från andra klasser – att bli rotborstad av Bad-Anna. Om elevantalet inte gick jämnt ut tog nämligen Bad-Anna hand om den som blev över och hon använde alltid den hårda sortens borste. Parindelningen hade vi för säkerhets skull gjort upp innan det var dags för bad, för om det inte gick tillräckligt snabbt för oss att börja skrubba – ja, då högg Bad-Anna tag i första bästa barnarm och satte igång. Ibland hände det att någon var sjuk så att någon s.a.s. blev utan skrubbkompis. Då försökte vi smussla med det och vara tre som skrubbade. Så länge inte Bad-Anna visste att vi inte var jämna par så funkade det. Tänk vilken analysförmåga och vilken strategisk tankeverksamhet så pass små barn har! Värt att hålla i minnet när man tänker på egna och andras barn.
Så kom den baddag då min bästis blev sjuk och stannade hemma. När vi kom ner till simhallens förstuga där skor och handdukar skulle lämnas, ombyte skedde i ordinarie omklädningsrum, stod Bad-Anna där och när fröken anlände frågade Bad-Anna för ovanlighetens skull:
- Är alla här idag?
- Nej, svarade fröken aningslöst ärligt. Marita är sjuk.
Det gick en rörelse genom hela barnskocken och alla parade ihop sig med sin skrubbpolare och mitt på golvet stod jag kvar. Ensam, liten, tunn och naken. Jag såg rätt in i det stora gummiförklädet som var fläckat av röd färg. Just då såg det förstås ut som blod.
- Jaha, sa Bad-Anna och tog tag i mina arm. Då tvättar jag dig.
Alla klichéer om får som leds till slakt, att vara förstelnad av skräck har sitt ursprung i den situationen. Bad-Anna ledde mig fram till väggen med kranarna och parkerade mig där medan hon gick för att tillskansa sig en rotborste. Mina kamrater skrubbade varandra för glatta livet och sneglade förstulet på mig. Atmosfären i tvättavdelningen var en blandning av fasa, förväntan och lättnad. Nu skulle vi få uppleva det vi endast hört talas om och det var trots allt bara en av oss som råkade ut för det.
Så kom Bad-Anna emot mig. Rotborsten hon höll i sin hand var alla rotborstars moder. Styva, som gjord av ståltråd, reste sig borsten från en alldeles trävit bottenplatta.
- Vi har fått helt nya borstar idag, förtydligade Bad-Anna och grep tag i min högra arm.
Jag blundade.
Men ingenting hände. Greppet om armen fanns kvar, vattnet strilade men någon rotborste rev inte upp mitt skinn.
- Men flicka, hördes Bad-Annas röst, du är ju sjuk!
Sjuk? Jag kände mig inte sjuk. Men runtomkring mig stod hela klassen och när fröken kom ilande efter att ha blivit tillkallad, bekräftades Bad-Annas diagnos.
- Ja, sa fröken, det ser inte bra ut det här. Det är bäst att jag följer dig hem. Bad-Anna släppte min arm, jag fördes till omklädningsrummet och fick på mig kläderna och fröken följde mig hem.
Förvånad tittade mamma på sin klarögda och pigga dotter medan hon lyssnade på frökens sjukdomsbeskrivning. Fröken var ganska säker på att det rörde sig om scharlakansfeber.
- Hon är ju alldeles rödflammig över ansiktet, bröstet och halsen – t.o.m. på ryggen.
Mamma inspekterade flammorna som nu var betydligt svagare.
- Nej, sa mamma inte är du sjuk. Du har blivit rädd och nervös för något för då blir du alltid flammig. Vad är det som har hänt?
Så rullades historien upp. Jag fick stanna hemma resten av dagen. Räddad! Fröken gick till skolan och från och med när vi hade bad på schemat nästa gång, hade fröken hand om tvättandet. Bad-Anna hade aldrig något mer med oss att göra.
Nytt ämne till Mette: Insikter
Toppenämne! Det där ska jag fundera på! Jag ska ju träffa Bloggblad idag och är lite allmänt på icke-läsarhumör innan dess. Men jag läser din text ikväll eller imorgon!
M
Minnen välvde upp över mig, vi hade liknande i skolan, åhh detta skrubbande med hårda borstar, var vi verkligen såå lortiga??
Men bada i bassängen var kul!
Bra skrivet, ha en skön dag, kram
Oj, hemskt! Detta påminner lite makens internatskola. Det är ju samma skola som du besökte i Härnösand! Men fast lite längre bakåt i tiden.
Hela storyn andas klorbemängd ångest... sjukt starkt!
Passar på att tacka "En liten tant" för sommarhälsningen
Hu vad hemskt! och vilket bra slut, skönt att det ordnade sig!! :-) jag fattar inte hur en sådan tant (eller andra vuxna) tänker - skrubba ömtåligt barnaskinn med vassa borstar...
Hua vilka hemska människor det finns.. fanns.. Bra skrivet så det kryper i hela mig.. men tack o lov slutade det väl *glad*
Men snälla lilla tant. HUR kunde du beskriva vår barndoms bad så bra. Vår Bad-Anna hette fröken Brolin med en slags hemsk hårrulle i nacken. Hon hade fixerat sig vid hälarna på våra kittliga barnfötter.
Tack snälla du för dagens längsta skratt och tårar.Det var den bästa terapin på länge.
Jag känner klorlukten.
Men kära nån så hemskt! Beskrivningen fick mig att rygga tillbaka och jag känner, liksom flera andra, klorlukten. Är glad för din skull att det slutade så bra trots allt. Suverän text!
Det var en textpå pricken som jag minns det. Min Bad-Anna var anonym, men en riktig skräcködla. Gick runt och skrubbade alla barnen på ryggen - hårt!!
Mycket bra skrivet!! Texten gav mig bilder i huvudet
Du kan skriva!
Läste alltsammans med ögonen på skaft, väldigt rädd för hur det skulle sluta. Tänk vilken vardagsångest små barn har fått gå genom i alla år! Tack för historien!
När jag började skriva om "Vatten" var jag på väg mot att berätta om hur jag lärde mig simma i den lilla bassängen, men Bad-Anna tog överhanden s.a.s. Därför hänger egentligen inte början av texten ihop med resten, men jag orkade helt enkelt inte ändra det när jag satt här i värmen
Jag tror inte att Bad-Anna egentligen var ondskefull, bara typen som "lyder order och gör ett ordentligt jobb". Dessutom har jag vaga aningar om att hon hade ett rätt svårt liv, ensamstående mamma (på 1960-talet) till en oregerlig son.
Stort TACK till er alla för uppskattningen.
Jag säger som flasknosen: Vill någon kommentera mer eller annat så nås jag på följande mailadress:
enlitentant(snabel-a)hotmail(punkt)com
Mette: Jag såg att Bloggblad och du hade det trevligt!
Ninni: Den frågan ställde vi oss också då - var vi så lortiga? Alla hade vi badrum hemma. Förmodligen var skrubbandet en rest från förr, när badandet förekom mer sporadiskt, i kombination med någon sorts fostrarnit.
Anne-Maj: Ändå värre att möta en Bad-Anna på en internatskola- då kunde man ju inte undkomma genom att få tillfällig scharlakansfeber. Det är då en välsignelse att Härnösandsskolan utvecklats!
Nemo: Klorbemängd ångest - ja, det var exakt vad det var. Man förstår hur stark lockelse det låg i att få hoppa i bassängen eftersom vi ändå såg fram emot badtimmen.
Josephine: Förr trodde man inte att spädbarn hade samma känsel som en vuxen människa. Operationer har tydligen utförts utan bedövning. Kunde man tänka så, fanns antagligen samma grundtanke om även äldre barn. Inte lika känsliga som vuxna...
Excessa: Ja, vår i övrigt tråkiga och bistra fröken har ett skimmer om sig i mitt minne. Vilken hjältinna som tog över tvättandet.
Nicolin: Åh, himmel - jag lyfte ofrivilligt fötterna från golvet i ett imaginärt försök att undkomma er fröken Brolins grepp om hälarna! Ryyys!
Det måste ha funnits någon övergripande instruktion om "hur handhava badhus" som dessa nitiska kvinnor följde.
flasknosen: Till och med min mamma tyckte att detta var över alla gränser, annars var hon inte så ömsint. Ett annat skräckminne från den tiden var från bastun där vi skulle sitta så länge som Bad-Anna bestämde. En flicka blödde ideligen näsblod pga hettan därinne. Men få gå ut? Icke! Så där satt vi och vår blödande klasskamrat i den torra hettan.
Annela: Välkommen tillbaka till bloggandet! Ja, som sagt det måste ha funnits någon instruktion om detta sätt att hålla de badande rena. Så många kvinnliga sadister som gjorde det helt av egen kraft borde det väl ändå inte ha funnits? Vi har ju fyra på ett bräde bara här nu; min, din, Ninnis och Nicolins.
turmalin: Du är en riktig ädelsten du!
ab: Vardagsångesten bland små och även större barn är nog ganska omfattande och har många orsaker. Väldigt mycket har sin grund i vuxnas sätt att bemöta barn. Jag önskar att alla som ska arbeta med barn i likhet med de som utbildar sig till psykologer och terapeuter, skulle vara tvungna att gå i egen terapi för att väcka sina egna barndsomminnen och förhålla sig till dem för att sedan bättre förstå de barn de kommer att möta.
Oh vad bra! Men fick Bad-Anna sparken? Och varför känndes det inget när det var din tur? Var det för att de nya borstarna var mjuka eller var det för hon aldrig satte igång sitt tarvliga värv?
Du har beskrivit det så bra - med den lilla nakna, rädda flicka som står och ser på det röda "slaktar"-förklädet! Och dina kamrater som sneglade.
Jättebra skrivet! Vill gärna höra mer om din skola!
Jag har liknande dusch-upplevelser från lågstadiet.... usch usch usch.
Jag har skrivit förresten nu! Om Insikter!
Mette: Nej, Bad-Anna fick inte sparken men successivt minskade hennes närvaro under skolans badtimmar. Hon skötte badhuset när det var bad för allmänheten på kvällarna. Då utan att skrubba badgästerna.
Att inget kändes berodde på att hon aldrig började eftersom hon såg min rödflammiga lilla kropp, illande röd var hela jag.
Om du inte alldeles har flytit bort i värmen så har du en alldeles laglig langning i min blogg.. :-)
Tack och lov har jag inte träffat på någon sådan Bad-Anna eller fröken Brolin. Känner inte alls igen sådant beteende eller sådana badhus. Skönt det! Att man missar sådana saker är bara bra.
Excessa: OK, langen går.
Nina: Tror det är en generationsfråga. Synen på barn ändrades rätt radikalt ju närmare 70-talet vi kom. Bad-Anna är absolut inte någon erfarenhet man behöver ha!
Badhusen är snällare nu och har flyttat från skolan och har tom rutchkana och glass! Beydligt roligare än Bad-Anna:)!
En fantastiskt intressant och välskriven anekdot! Som litet barn måste det ha varit hemskt att bli utsatt för den beskrivna behandlingen (inte minst det rödfläckiga föklädet och duschkorridoren ter sig lugubra), men tänk bara vilken samarbetsförmåga och solidaritet ni utvecklade i gruppen när ni ställdes inför denna yttre fiende!
Aha! Ja... bra att hon togs ifrån de rädda barnen. Fy tusan att de ska utsättas för så´nna hot när hela världen är full av reella hot. Att inte få lov att vara trygg. Usch.
Manon: Dagens badvakter LER t.o.m. mot besökarna!
Lars Anders Johansson: Tack för snälla ord! Ja, visst är det väl intressant att 7-åringar förmår detta. På den tiden lönade det inte stort att vända sig till fröken. Vuxenvärlden var en enad front mot barnen - det visste vi - så vi hade bara varandra. Skulle man till äventyrs klaga hemma på orättvisor så kom motfrågan direkt: Vad hade du gjort som gjorde att fröken/ Bad-Anna/ vem-som-helst sa så/gjorde så?
Mette: Ja, det blev bra för barnen. Tror också att det blev bra för Anna, hon fattade nog aldrig riktigt hur illa hon gjorde men kände att vi var rädda och inte tyckte om henne.
Barn är problemlösare av rang, oftast mycket mer innovativa än vuxna, bara de får chansen. Angående vuxenvärldens enade front så hängde den säkert samman med att vuxenhet sågs som något positivt på den tiden. Visserligen kunde det medföra negativa konsekvenser såsom din frökens oheliga allians med baderskan, men på det hela taget tycker jag att det är något viktigt som har gått förlorat i dagens samhälle där det blir allt vanligare att föräldrar försöker imitera sina barns normsystem.
Du skriver att din fröken hade hand om tvättandet efter den episoden. Var hon klädd på samma sätt som Bad-Anna? Om inte, hur?
24