Omtankar
Omtankar fick jag som skrivarcirkelämne av Excessa.
Jag fick genast en mängd idéer om vad jag skulle kunna skriva om t.ex.
om en kvinna på en arbetsplats jag har viss insyn i, en kvinna som håller på att kväva sina arbetskamrater med sin ”omtanke”
eller vända på alltihop och skriva ”om tankar om” eller ”tankar om om inte fanns”
men så sökte jag på ordet
och den första sida jag fick träff på var en sida som förde mig flera år tillbaka i tiden till det år då jag följde en nära vän på hennes resa från cancerbeskedet till färdigbehandlad. Sidan jag hittade drevs av en annan cancersjuk kvinna som skrev dagbok på nätet under sin 6 år långa sjukdomstid. Den kvinnan gick bort för två år sedan. Hennes sida ligger kvar, menad som en minneslund. Jag följde hennes dagboksskrivande under den tiden min vän var sjuk. Minnen, tankar om livet och döden och vänskap sköljde fram när jag återsåg sidan.
Året min vän var sjuk var ett fruktansvärt men samtidigt väldigt rikt år. Min vän skrev dagbok på nätet under hela tiden och vi var många som medverkade via mail. Många nya kontakter knöts. Både de som var sjuka och vi som var såvitt-vi-visste-friska blev viktiga människor för varandra trots att det var en till största delen helt virtuell och anonym kontakt vi hade med min vän i centrum.
Mot slutet av min väns behandlingstid kom vi på att vi skulle fira med en Bröstdagboksfest när hennes behandling var avslutad. En fest till vilken alla som haft kontakt via dagboken var inbjudna. Frisk eller sjuk, anhörig, vän – alla var inbjudna. Ett tjugotal nappade .
En försommardag reste vi, kvinnor och män, unga och något äldre från Sveriges alla hörn till min väns hemort. Alla som tackat ja kom , alla utom en. En kvinna gick bort strax innan. Men på bordet tändes ett särskilt ljus, ett lila ljus för henne så vi var alla där.
Jag lånar det jag skrev till min vän efter festen för att försöka förmedla vad det var vi upplevde den kvällen.
"Jag har filosoferat här hemma och tänkt på vad jag fick vara med om igår. Det var otroligt roligt eftersom vi skrattade så mycket. Det var fantastiskt intressant eftersom det var så många verkligt goda samtal som pågick överallt och hela tiden. Det var enastående god mat. Det var underbar underhållning. Många fester kan vara på det viset.
Men!
Igår, låg i allt detta ett grundackord av stort allvar och mycket sorg som gjorde det till en upplevelse utöver allt annat jag erfarit. Detta möte fyllde mig med en förundran inför hur stort livet verkligen är och en djup respekt inför såväl sjuka som friska människors styrka.
Detta år har varit en resa för alla berörda och alla har vi haft olika våndor, fasor att möta och bemästra beroende på om man varit under behandling eller stått bredvid, nära eller längre ifrån. Och vi har alla utvecklats vilket för mig är själva meningen med livet, utveckling och växande.
Jag är djupt tacksam att jag fått följa dig på din resa trots att det stundtals varit otroligt smärtsamt. Och jag tror att det var det jag kände igår; tacksamhet.
Ylva Eggehorn har skrivit: Gud har utrustat oss med varandra.
Oavsett hur man förhåller sig till begreppet Gud så kändes det som att själva meningen med sentensen beskrev det vi upplevde igår."
Så mycket äkta omtanke och värme som vi delade under det året skulle jag önska att alla fick ta del av, helst utan lidandet men framför allt under den svåra tid som allvarlig sjukdom innebär. Det är inte enbart den sjuka som behöver omtanke. Anhöriga och vänner behöver också det. Det är svårt att stå bredvid.
Min vän mår idag alldeles förträffligt och allt är som det ska.
Ett nytt ämne skickas till Annaa Mattsson: Campingsemester
Otroligt tungt ämne du skriver om här!
Glad att din vän mår bra, idag. Det är inte alla som det går bra för,, och då är det ytterligt tungt att "stå bredvid", och trösten inte räcker till!
Rita: Ja, jag har gått igenom den upplevelsen också. Det var mycket tungt.
En liten tant - Mycket fint. *helt rörd* Att vara här för varandra. *ler*
Josephine: Tack. Det är väl egentligen det alltihop går ut på.
Min bror gick också bort i cancer som jag skrev om i skolavslutningen på min blogg när jag skrek åt CHEFEN. Han hade två små pojkar som blev utan far. Deras minne av honom är med GLÄDJE och inte med sorg. Underbart. Nu spelar de på hans instrument som proffs och vi hoppas att det HÖRS i rymden. Jag gick också igenom nio månader på nära håll det du beskriver. Det var en stor upplevelse. Aldrig har jag kommit någon så nära nära innanför som med honom under den tiden. Vi minns honom med GLÄDJE för där han var, där ville alla vara. I sfären av hans karisma.
Nicolin: Just den närhet som uppstår i den svåra tiden är den största upplevelse man kan få. Det gör att man trots allt minns både människan och sjukdomstiden med glädje som du så bra beskriver.
Sedan kan det vara svårt när den som är sjuk inte vill ha kontakt med vissa i släkten... jag upplever det nu med en cancersjuk släkting som jag eg. aldrig haft någon kontakt med. De ord jag spontant skrev blev inte mottagna med någon större entusiasm. Jag hörde ingenting (tre veckor). Jag ringde idag och fick veta att en bok jag hade köpt direkt blev returnerad och att det jag skrivit inte "var så lyckat" även om det var "i största välmening". Så är det med det. Så totalt olika från person till person. Men jag ber ändå.
Josephine: Det är svårt att bli avvisad också men det handlar ju inte om dig, att du skulle ha gjort fel eller så, utan om den andra personen. Någonstans tror jag ändå att din omtanke gjorde gott. Min övertygelse är att vi alltid måste räcka ut handen men vara beredda på att den inte tas emot.
Jo, jag önskar ju att det vore så en liten tant, men jag brottas med många tvivel.. skrev jag dumt? var det idiotiskt att ta kontakt med henne nu bara för att hon är sjuk när vi tidigare inte haft kontakt? vilka är mina egna egoistiska motiv att skriva? har jag för lite inlevelseförmåga i hennes situation? osv osv jag har mycket svårt med avvisanden... samtidigt skäms jag över min reaktion - hennes sjukdom är ju viktigast. Återstår bara att be om upplysning, en vacker dag lär väl läxan ha blivit lärd. (vad den nu består av?)
Nu stillnade allting här. Så fint skrivet, liten tant, man blir djupt rörd och allting får sina rätta proportioner.
Josephine, ta det inte personligt att du blev avvisad. Det måste vara smärtsamt, men alla blir inte goda och vänliga av bli sjuka, av smärta och skräck. Hon kämpar med sin verklighet och det här är en reaktion av det. Du vet att du menade väl - det räcker. Lämna det bakom dig utan bitterhet och undran. Hon kan ju söka upp dig om hon kommer in i en annan fas.
Tack.Det du skrivit värmde mitt hjärta.
ab - tack :-) Jo, den tanken vandrade också förbi, att ansikte mot ansikte med döden uppenbaras mycket, allt som hon nu måste kämpa med. *cyber-kram*
Åh vilken fin text! Jag har så lätt för att gråta och har en stor klump i halsen nu.
Jättevackert skrivit!
så är livet.. vi tar det för givet.. och varandra mest hela tiden..
när allt ställs på sin spets.. så kommer våra verkliga behov fram.. att finnas till för varandra..
att både få och ge kärlek..
du skriver så fint..
och ögonen tåras..
Du har hittat orden som gör att man gråter och känner med hjärtat. Det är jobbigt att följa någon med cancerbesked. Men man får känna att man lever och att man ska vara tacksam över det lilla man har i livet.
Jag är också berörd, det är ett känsligt ämne men den lyckliga utgången, alla som stöttat under resans gång, den glada efterfesten med en stänk av vemod, det lila ljusets blinkande låga fångar en vacker bild som man gärna minns.
Jag själv har överlevt en dubbelsidig bröstcanseroperation och kommit tillbaka.
Mycket fint skrivet, och fint att du delar med dig!
Det känns som om vi känner henne din vän, som idag mår alldeles förträffligt och allt är som det ska.
Hälsningar Nicolin
En liten tant.. Du beskriver så väl hur de bästa omtankarna kan vara.. det berör, värmer mig o gör mig glad att du fick vara med om det.. inom mig hör jag era skratt.. o känner omtanken ända in i hjärtat.. Omtankar om Alla!
Tack för att du delar med dig!
Josephine.. Du gjorde helt rätt som skrev till din släkting när h*n blev sjuk! Kanske var det hans/hennes känsla att "kom inte hit o tyck synd om mig" som visade sig.. Så mycket rädsla så man inte vet åt vilket håll man ska vända sig.. så ryggen blir den lättaste utvägen just då..
I en krissituation kanske den som känner omtanke måste visa det flera gånger innan det förstås av den som är mitt i det.. OBS! Detta är mina känslor o erfarenheter! Hoppas o önskar att det går väl för din släkting! Du kan bara handla utifrån ditt eget hjärta.. o det är inte fel!
Oj! Här är ni och pratar medan jag varit på 50-årskalas!Tack alla för vänliga ord!
ab: Jag instämmer helt i ditt råd till Josephine.
Krisse: Har du inte någon blogg man kan hälsa på i?
Mette: Så'n är jag också. Gråter lätt. Obekvämt ibland men på det hela taget en bra egenskap.
Lyckliga grodan: Visst är det bra att bli påmind ibland om det sköra men samtidigt tror jag att man måste ta saker för givna mellan varven - för att orka.
Anne-Maj: Glädje och tacksamhet över vad man har är viktigt att släppa fram. Alldeles för många fokuserar på det de inte har på ett icke-konstruktivt sätt.
Rut: Dubbelsidig - det måste ha varit oerhört jobbigt. Så glad att jag hittat din blogg.
Visionary soul: Så många drabbas men man talar inte så mycket om påfrestningen på de närstående och det är viktigt att lyfta fram även det.
Nicolin: Ja, precis så kände vi med varandra vi som träffades via hennes hemsida.
Excessa: Så glad jag blir. Det var ju din "beställning". Instämmer i dina ord till Josephine.
Det är jag som är vännen och jag hade förmånen att ha den lilla tanten och andra kära vänner som stöd och "omtänkare" under cancertiden...
Jag lärde mig mycket:
att be om och ta emot hjälp
att det går att dela allt
att smärtan kan vara lika stor för de som lever bredvid
att världen är full av kärlek
att allt är som det ska
att leva nära döden
att våga sörja
och framför allt
att våga leva fullt ut - Här och NU!
Gunilla: Vet inte hur jag ska svara, men jag förstår det du skriver. Kan inte återge i ord vad jag/vi gick igenom men jag har det på näthinnan. Igår plockade jag upp arkivmappen om min bror och mindes. Med GLÄDJE och vemod. Men hans språk strömmar vidare, det finns kvar och slussas vidare uppåt ur hans tonårspojkes trumpet. Tonårspojke två har hans vänsterhänta gitarr. Vi ler igenkännande.Och känner värme inombords. Kanske han hör, vem vet?
Gunilla: Jag slutade för snabbt. Skulle säga att jag är glad för din skull.
Nicolin
Gunilla: Ja just det, en del av detta lärde vi andra oss också och visst mår du förträffligt? Såg att köksskåpen nu är på plats - bättre och bättre för var dag. :-)
Visst mår jag förträffligt! Skulle vilja säga bättre än förträffligt, bättre än Bäst!
Nicolin: jag genomgick en stor själslig förändring under cancertiden och är övertygad om att din bror lever genom sina pojkar och följer er med glädje!
Mina döda vänner är mina ständiga följeslagare...
Gunilla: Så märkligt! I mitten på 50-talet vistades min familj(och min bror) i Stora Skedvi på sommarnöje. Rohlin ingår i vår släktforskning från Gästgivaregårdarna i Mehedeby på 17-1800-talet.
Oj oj, så många kommentarer. Det klack ändå till i mig, när jag läste citatet av Ylva Eggehorn. Inte för detdär citatets skull, men för att det var så roligt att komma ihåg henne. Jag hörde henne tala en gång, om kristendomen och det kroppsliga, och jag vet inte om jag någongång har hört en så god talare - eller också var det det att ämnet var så intressant. Men hon kunde hålla på precis hur länge som helst utan att jag blev trött...
Carulmare: Åh, jag skulle verkligen vilja lyssna på henne. Har bara hört henne på radio, lite kort.
Allt är egentligen redan sagt men dina ord går rakt in och berör på djupet. Jag säger som de andra, tack för att du delar med dig.
Att du verkligen är en Omtänkare, har du även visat genom din senaste kommentar i min blogg. Tack, den värmde mig - mycket!
flasknosen: Tack. Glad att se dig igen!
Många har sagt mycket, men jag tänkte ändå haka på det Josephine sa och sedan Annikas svar.
Jag förstår Josephine att du reagerade när du blev bemött som du blev, man är själv osäker i ett möte med en svårt sjuk och det blir inte bättre av att bli avvisad...
Men;
Efter att ha levt med en cancersjuk anhörig så vet jag att vi lever i en kultur med en väldigt stark uppfattning om hur en cancersjuk ska vara och bete sig. Man förväntas bli god, mild och insiktsfull, gärna lite religiös. För den som inte sjukdomen vänder ska döden komma under stort lugn och förtröstan och nästan lite ödmjukhet på ett hospice.
För den som är rädd och arg och inte förstår vad den ska känna tacksamhet för när behandlingen inte hjälper är utrymmet snålt. Jag förbluffades av att man t o m på cancerkliniken tycktes ha så lite förståelse för den arge, elake och icke sjukdomsbejakande patienten. För den som inte var "god" nog fanns inte ens ett vettigt ställe att dö på.
Jag är inte bitter, jag anser inte att min man blev felbehandlad rent fysiskt. Men under den där sjukdomstiden upplevde jag ingenting som jag inte hellre varit utan. Jag kan inte hymla och påstå att något var så vackert och gott att det uppvägde en enda jävulsk sjukdomsdag. Sjukdomen var nästan ondare än döden, den förstörde så mycket, inte minst i våra barns liv. Den gemenskap jag stundtals kände med andra människor skulle jag hellre upplevt utan dödsskuggan hängande över oss.
Menar inte att såra någon med ovanstående, men vill bara ge en liten bild av hur det också kan vara i närheten av cancersjukdom och död. I en sak i taget-landet Sverige kan det ibland vara svårt att förstå att det finns det som avviker. Då räcker omtanken helt enkelt inte till.
Annaa: Jag har även upplevt att den som var sjuk besegrades av sjukdomen och dog ifrån oss. Men jag har inte upplevt förväntningar av den sort du beskriver,att den sjuka skulle vara mild och tålig. Tvärtom så accepterades alla känslor. Mycket vrede fick sitt utlopp och togs emot på ett bra sätt av omgivningen. Verkligen ledsamt att ni fick ett annat bemötande. Det borde inte vara så svårt att förstå att människor kan reagera med vrede och elakhet inför sin egen död i synnerhet när den kommer i förtid.
Annaa: tack för din kommentar, det är inte lätt att försöka se och förstå, särskilt inte genom en stängd dörr. Att hon skulle vara arg och bitter har jag också tänkt. Då spelar det liksom ingen roll vad man skriver eg. allt blir ändå fel och ovälkommet. Jag skickar väl bara ett enkelt kort om någon månad eller två, nu låter jag det va'. Skönt att få läsa allt som alla har skrivit :-)
