I mitt förra inlägg om att vars och ens helvete är lika hett pläderar jag för lyssnandet som en medmänsklig insats vi alla kan göra. Visionary Soul kommenterade klokt att för de som fastnat i sitt eländesprat blir kanske den typen av stödjande lyssnande fel som förhållningssätt. Ja, absolut. Men gnällspikar och självutnämnda offer är en annan fråga. Min erfarenhet är dessutom att det ofta är just gnällspikar och självutnämnda offer som förmenar andra rätten till deras sorg och krisbearbetning.
När en människa berättar för första, andra, femte gången (OBS! Jag menar inte att fem gånger är ett absolut mått att hålla sig till) om sitt lidande, kan man inte veta om det är en gnällspik, ett självutnämnt offer man har framför sig. Därför måste man lyssna en stund menar jag, om man vill göra en medmänsklig insats. Men rätt snart upptäcker man om personen ifråga är en gnällspik som bara vill klaga på precis allting och/eller ett självutnämnt offer som näst intill njuter av att visa upp sitt elände och aldrig någonsin skulle få för sig att vidta åtgärder för att lösa sin situation.
När jag var yngre var jag ett lätt offer för den sortens personer. Jag lyssnade och lyssnade och tog mig aldrig ur den kletig väv av tårar, projicering av skuld och anklagelser som skickligt vävdes runt mig. När jag någon gång lyckats slita mig sprang jag rätt i armarna på en ny gnällspik som vävde sitt nät. Så där höll jag på. Till slut var det jag som mådde sämst!
Numera klarar jag mig rätt bra i möten med gnällspikar och självutnämnda offer. Jodå, jag lyssnar till en början men när jag är på det klara med att det handlar om gnäll och offerroller övergår jag till min Björnemetodik.
Jag började tillämpa den efter att många gånger ha studerat björnen Björne på tv under Arvingens uppväxt. Jag ställer en fråga till den klagande. Samma fråga om igen. Samma fråga hela tiden. Alltid lika vänligt intresserad.
Frågan är:
”Hur menar du då?”
Frågan tvingar den andre att utveckla sitt resonemang. När man bara har gnäll att komma med tryter orden ganska snart. Så fort de sagt något så frågar jag alltså snällt och vänligt igen:
”Hur menar du då?”.
Dessa samtal slutar alltid med att gnällspiken kommer på att den har något viktigt att göra och därför måste gå. Därefter vill de aldrig mer beklaga sig inför mina öron. Men kanske, kanske kan ändå frågan ”Hur menar du då?” bidra till någon liten ökad självinsikt hos gnällspiken.
Frågan kan vara användbar även i samtal med människor som inte är självutnämnda offer. Den som får frågan måste fundera över vad den faktiskt menar.
Överlag tycker jag ändå att problemet med att vi lyssnar för lite på varandra är större än hanteringen av gnällspikarna. Kanske är det så enkelt att de aldrig blivit lyssnade till under hela sitt liv och därför fastnat i ett malande och ett klagande som den enda möjligheten att få en stunds mental lättnad?
Det där sista du skrev har jag tänkt påen hel del. Och så har jag tänkt att "gnällspikarna" gnäller oftast om allt mellan himmel och jord utom det egentliga problemet. Att det är därför det aldrig tar slut!
Om jag ser på mig själv till och med, det händer att jag tröttar ut mig själv med mitt eget gnäll (som ibland bara försigår i mitt eget huvud men är lika tröttande för det!), och när jag tröttnat inser jag att problemet var något annat än de tusen andra jag målat upp. Det kan vara något så enkelt som att jag har sömnbrist, eller att jag påminns om en insikt jag inte har nån lust att tänka på och därför gnäller jag om en massa annat istället.
Jag gillar din fråga "hur menar du då?", sen har jag en annan variant "Vad är problemet?".
"Vad är problemet?" är frågan jag ställer mig själv när jag har gnällt mig till utmattningens rand...
Jag ställer inte bara frågan till mig själv, naturligtvis ställer jag den till alla andra gnällspikar. Och sen kan man utveckla samtalet vidare, när man kommit till pudelns kärna, själva problemet kan man fråga sig själv eller gnällspiken mittemot vad man tänker göra åt saken.
Ibland räcker det med att ha fått det ur sig.
Jag tror också att det är ett större problem att vi inte lyssnar på varandra.
Men jag ser det som ett ännu större problem att vi inte riktigt SAMTALAR med varandra, dvs vi lägger oss inte i det som andra berättar i tillräckligt stor utsträckning...
Klokt skrivet igen. Visst finns det gnällspikar, kan själv vara en sådan med mitt vardagsgnäll, tröttar ut mig själv ibland till och med med hur jobbigt det är att gå upp på morgonen och gå till jobbet, hur mörkt det är hela tiden och hur dåligt vädret är.
Skall definitivt fråga mig själv hur jag tänker och vad problemet är.
Men för många av oss är gnällandet en ventil, vi gnäller om lite av varje mest för att vi skall kunna få må lite dåligt en dag, man kan ju inte vara på topp hela tiden.
lalandakid:
Jag tror aboslut du har en stor poäng i detta. Gnället är i en del fall egna rökridåer för att dölja det egentliga problemet. Man pyser ut oron den vägen. Din fråga om vad som är problemet är också en bra fråga.
Att vi inte samtalar med varandra är förvisso också ett stort problem. Med samtala menar jag aktivt lyssnande , goda frågor men ge råd endast när det efterfrågas. Rådgivning är förstås lite beroende av vem den andra är. Är det en ung oerfaren person kanske rådgivning bör ta större plats. Visa möjliga vägar osv.Ofta tycker jag att vi är för snabba med att servera andra vuxna en (patent)lösning.
Ensambarn:
Man måste få gnälla mellan varven. Det är ett sätt att lätta på trycket. Men de jag tänker på i mitt inlägg är de som fastnar i sitt gnäll och har det som enda strategi att klara livet.
Det var en bra fråga. Ska lägga på minnet. Jag har slutat prata om min tunga ryggsäck, för jag har insett att jag blir bara deppad om jag pratar om det. Dessutom har ju var och en sitt eget och vem vill egentligen höra om mina bekymmer?
Jag känner en dam sen 25 år(f.d. arbetskamrat/körkompis) som jag går långa omvägar omkring när jag ser henne. För glömmer jag mig och frågar hur läget är, då får jag en redogörelse på ca 30 min om hur hon mått senaste tiden, och vad doktorn har sagt osv... och jag kommer inte ifrån.
Konstigt nog är människan aldrig sjukskriven fast hon enligt egen utsago varit så "sjuk" i 25 år... ont överallt, feber för jämnan (SLUTA TA TEMPEN har jag lust att skrika...) och ständigt är nåt fel.
Den damen har lärt mig en hel del...
Det är lätt att fastna i negativt tänkande vilket lätt kan bli en livsstil. En positiv "aha-upplevelse kan i vissa fall vara en knutpunkt där man ser sitt liv i en annan vinkel. Negativ uppmärksamhet är också uppmärksamhet och sjukdomsvinst är också en vinst.
Jag vill minnas ett ordspråk som lyder: Små bekymmer talar man om. Stora bekymmer tiger man om.??
Hej Tant!
Jag spinner vidare på det här med samtal.
Jag menade inte precis att "ge råd", men att fråga mer. Hur ska jag förklara? Alltså, att ett samtal lever ett eget liv när man ger det plats.
Och då inte bara plats åt en persons berättande utan även åt den som lyssnar, att man sedan pratar vidare om saken, om olika sätt att t ex lösa eller möta ett problem.
Jo vi är för snabba med att ge råd, men det är isåfall för att vi inte har lyssnat tillräckligt. Ett samtal måste få ta sin lilla tid, och gärna fortsätta nästa gång man ses eller hörs.
Blir det för mycket gnäll omkring en gör jag som Bloggblad, tar en omväg...eller säger till om det går.
Men gäller det tex, min äldsta släkt får hon gärna gnälla hur mycket hon vill för mig. För hon är så gammal, vi ses inte särskilt ofta och gnället verkar vara hennes enda kommunikationssätt (och så hör hon illa så hon skulle inte ens märka om jag försökte säga till).
Kul att du tog upp den tråden! :-) Björnemetoden, den verkar klart bra... när jag tänker efter känner jag igen situationen, där den som kommer med samma negativa tirad för inte femte, utan snarare sjuhundrade gången, raskt byter samtalsämne när den tvingas tänka efter vad det är den faktiskt säger... ;-)
Jag tycker att man kan höra på rösten när någon har "startat bandet", liksom. Och jag tycker att de allra flesta människor INTE är på det sättet. För det mesta behöver folk verkligen någon som lyssnar. Men oavsett vilken slags problem man ältar - ett verkligen känt problem, eller ett vane-problem, så mår alla bra av att få frågor som leder tankarna vidare. Man kör ju fast ibland, så är det ju!
Hemma hos oss, mig och tonåringen, när nivån på problemen blir tillräckligt låg (t ex "men åååå! Jag har satt strumpan upp-och-ner idag igen, nu är min dag förstööörd!"), brukar vi titta på varann med glimten i ögat och säga: "vad bra, då har vi redan betat av dagens i-landsproblem, då har vi den saken ur världen för idag!" ;-) Det kan bli ganska många "dagens i-landsproblem", i perioder... ;-)
Faktiskt tänkte jag på en mig närstående person, som VERKLIGEN aldrig någonsin vill få höra "men kan det ha varit såhär i stället...? Den andra kanske tänkte på det här, den kanske inte alls ville skada DIG...?" Då blir det ett irriterat ämnesbyte på två sekunder.... ;-)
Här fick jag en del bra tips. jag har en vännina som pladdrar på hela tiden. I går i mataffären träffades vi och hon frågade mig. Jag sa att jag mår krass men överlever. Sen frågade jag henne, sen fick jag inte ett syl tlls maken kom och räddade mig... Nu vet jag hur jag ska göra nästa gång. När jag försöker "avbryta" för ha mer dialog mellan och korta snack om olika ämmen, så tar hon tillbaka den röda tråden. Om en sak kan hon prata på i en timma! Trevlig tjej som jag umås rätt myckete men.. vad göra?
Bra och klokt! Respekt har alla människor rätt att bli bemötta med. Men för den skull måste vi kanske inte acceptera allt de "står för" (gnäll, negativism mm.)?!?
Har flera vänner somn älskar att ömka sig själva, det är ganska löjligt. "Ska det aldrig ta slut" ylar vederbörande. Själv tänker jag , ja snälla, snälla låt det ta slut.. NU!
Sa till en ältande kompis: Är du medveten om att du har pratat om det här i femton år? Precis samma problem. I femton år.
Vad hon sa?
- Det har jag väl inte! Det har ju varit olika killar ju!
I rest my case.
Bloggblad: Jag skrattar på ett antagligen opassande sätt.Ser nämligen för mig situationen om du någon skulle skrika SLUTA TA TEMPEN. Jag känner igen det du beskriver. Har också "kroniker" av den sorten i närheten.
Quid Vis: Det ligger oändligt mycket i det du skriver om vinster och uppmärksamhet. Det gamla ordspråket känner jag igen och det ligger väldigt mycket i det också.
Lalandakid: Jag menade inte att du menade "ge råd" - det var min fortsatta association på ämnet bara. Jag instämmer i det du skriver om samtalet.Att det blir en dialog, inte en monolog med samtalsstödjande nickningar som enda bidrag från motparten. Ibland behövs enbart lyssnande men vid andra tillfällen måste man ta saken vidare genom att verkligen samtala.
Visionary Soul: Det uttrycket införlivar jag i min vokabulär! "Dagens i-landsproblem".
Att konfronteras med frågor som leder vidare är bra. Jag tror på lyssnandet och det goda samtalet som verktyg för ökad folkhälsa.
Anne-Maj: Prova Björnemetoden! Du kan helt lugnt tänka på annat medan hon orerar och när hon drar efter andan säger du bara "Hur menar du då?" och fortsätter så tills hon ger upp. Går nog rätt fort skulle jag tro.
Ca: Nä, gnäll och negativism behöver vi inte ta.
turmalin: Nu skrattar jag opassande igen. Utmärkt beskrivning av hur man känner sig när man står inför en ältande person.
Monica: Skrattar ännu mer! Ja, vad ska man säga?!?! Det var en helt underbar ögonblicksbild. Förväntar mig att den dyker upp i en film på en biograf nära mig.
Så många kloka inlägg... Jag tycker kanske ändå att det är en skillnad på vem man talar om. De flesta gnällspikar som jag känner (och ingen av dem är det dygnet runt) klagar på andra, inte närvarande mänskor. Jag tror de gör det för att känna sig mera nöjda med sig själva, deras välmående är starkt knutet till känslan av duktighet... När folk talar om sig själva, om sina egna problem, brukar tonen vara en helt annan...
Säkert kan ett välmenande 'hur menar du' vara till hjälp, särskilt för den senare kategorin. Man kan ha nytta av att behöva förklara sig, hjärnan kör ju gärna fast i samma spår...
Men hallå.... tant har ju träffat huvudet på spiken... Å by the way im back in business igen ;)
Vardag
Men ibland så måste man gnälla av sig lite juh. I alla fall jag. Och visst, jag väljer mina "offer" med omsorg. Väljer sånna som jag vet inte bara lyssnar utan även pratar tillbaka, och försöker muntra upp en (vilket inte alltid är så lätt, jag kan vara nedrans deppig när jag är deppig). Men nu för tiden så skriver jag mest av mig. I bloggen eller bara på ett tomt dokument.
Eller i min lilla lila bok. Den har jag lite som terapibok och skriver av mig allt som bara gnager och gnager och irrterar.
Det fungerar för det mesta faktiskt. Och en bok lyssnar bättre än många människor.
Hejsan!
Jag har nyligen skrivit något som tangerar samma sak, och eftersom du skriver så bra tänker jag nu hänvisa till dina texter i min blogg.
Kom gärna in och tyck till om du vill!
carulmare: Det finns förvisso många olika typer av gnällspikar. Så'na som tycker -synd-om sig själv, så'na som klagar på andra, så'na som klagar på samhället, vädret osv. Gemensamt drag är väl att de ständigt klagar och aldrig vill vidta någon åtgärd för att förändra, förbättra sin situation.Att man kör fast ibland är väl en av de saker som gör oss mänskliga och då behövs knuffen vidare i form av frågor t.ex.
vardag: VÄLKOMMEN! Roligt att du är tillbaka!
mingman: Terapibok låter som en mycket god idé! Visst måste man gnälla och älta mellan varven. Pysa ut ånga. Sätta ord på det som skaver. Gnällspikarna jag tänbke rpå är inte de som pyser ut mellan varven. Jag tänker på de som gnäller om ALLT, ALLTID.
salt: Välkommen hit! Jag ilar till din blogg!
Hm, inte för att jag menar att vara "flippant" men jag kunde inte låta bli att tänka på "Eliza" när du nämnde din Hur menar du då?-fråga. :)
*Eliza var ett inbyggt program i olika Unix-system som..beter sig lite som en psykolog.
Tack, om du visste vad du har hjälpt mig. Jag jobbar extra som volontär och träffar ofta dessa offermänniskor. Nu ska jag använda den meningen när jag stöter på dessa människor.
intressant, ska prova den lite smått på min depressiva tant som är förbittrad på AllT.
Jag läste det här tidigare. Då kom jag att tänka på en fin text, som handlar om att lyssna. Jag kom bara inte i håg var jag sett den. Nu har jag hittat den, och den finns nu att läsa på min blogg.
21