Tack för alla gissningar!
Förstår inte hur ni tänker när ni samfällt utropar att ni är helt säkra på att uppläxningen av känd-från-tv verkligen ägt rum. Några uppger sig t.o.m. kunna se det för sig. Jag som är så timid!

1. Jag har åkt hem med Brynäs ishockeylags spelarbuss från bortamatch i Leksand.
SANT.

Min ungdomskärlek spelade med Brynäs och vi spelarfruar och flickvänner sågs på den tiden endast som ett störande inslag i hockeyprofessor Sandlins planer. Läget i serien var ytterligt jämnt och matchen mot Leksand avgörande.Vi fick order om att inte följa med på bortamatchen för uppladdningens skull. Vi argumenterade för att vi skulle åka supporterbuss dit, äta middag med laget och spelarbuss hem. Om de vann ville vi delta i firandet. Om de förlorade kunde det kanhända vara trösterikt med de trognaste av alla supportar som sällskap på resan hem. Icke! Stanna hemma, var ordern.

De äldre tjejerna manade till uppror varpå vi åkte dit med en supporterbuss. Efter matchen som Brynäs vann infann vi oss till festmiddagen på lokal i Leksand och ställde klubbledningen inför fullbordat faktum dvs  att supporterbussen åkt varför de blev tvungna att låta oss både äta festmiddag och åka med spelarbussen hem.

Efter den betan räknade klubbledningen in oss när det gällde resor och festligheter.

Ja, va’ fasen?!? Hela ens liv som spelarfru/flickvän hängde samman med Brynäs träningsscheman och matchdito. Det skulle ätas på bestämda tider, maten skulle vara riklig och väldigt näringsrik, det skulle vilas och sovas i tid och otid och levas i avhållsamhet viss tid före match, det var barmarksträning direkt efter avslutad serie så någon ledighet för semester fanns inte osv. Och allt detta ställde/ställer fruar och flickvänner upp på, dessutom satt vi troget på läktaren VARJE hemmamatch och vinkade till våra hjältar– nog kan det vara värt en middag och en busstur och ett schysst bemötande från klubbledningens sida? Kanske det är bättre nuförtiden. Jag hoppas det.

2. Jag har deltagit i ett flera dagar långt bröllop i Frankrike utan att känna någon alls i bröllopssällskapet.
SANT.
Inte en kotte i det gigantiska bröllopssällskapet kände jag. Hade inte sett eller talat med eller brevväxlat med någon av dem och de var drygt 150 stycken. Alla fransmän och fransyskor. Men vi var två som inte kände dem. Min utsaga handlade om att inte känna någon i bröllopssällskapet.

Bröllopet hölls i en isolerad bergsby i södra Frankrike där franska Freinetföreningen har ett stort hus. I detta hus skulle jag veckan som följde delta i en målarkurs. Freinetföreningens ordförandes dotter skulle gifta sig och ha fest i dagarna tre samma helg som jag och min kompis pga kommunikationerna skulle anlända till huset.

Men brudens far meddelade via vår kursledare att det var OK att vi kom och bjöd in oss till bröllopet och vi åt och drack samt delade sovloft med ständigt berusade fransmän i tre dagar.

Ingen talade med oss på hela tiden. Inte ett ord. Inte för att de ogillade vår närvaro utan för att de inte ville prata engelska och vår franska räckte bara till Merci och Bon jour. Men när de skulle åka och lämna oss att vänta på resten av kursdeltagarna och kursledaren, omfamnade varje gäst oss och kindkysste under utstötande av positiva ord om hur trevligt det hade varit att vi var där.

3. Jag har läxat upp en skådespelare känd-från-tv, i en bassäng.
SANT.

Tillbringade en vecka i tjänsten på Dalecarlia i Tällberg och där pågick samtidigt en tv-inspelning av serien Clark Kent i vilken Gösta Engström spelar en roll. Skådespelarna liksom vi bodde på hotellet. Varje morgon simmade jag och en hel del andra i den lilla bassängen i hotellets spa-anläggning. Lugnt och fridfullt tills nämnde skådespelare en morgon dök upp och framför allt i. Han simmade någon sorts fjärilssim som fick vågor att svalla och det hela blev rätt otrivsamt. Han behövde upplysas om bassängetikett och det gjorde jag. Han tog det mycket bra och anpassade sig till att det fanns fler människor i bassängen.

4. Jag har demonstrerat datorprogram för drottning Silvia

FALSKT fast det var nära att det varit sant.

Under ett antal år jobbade jag deltid för ett mjukvaruföretag som ofta deltog i diverse IT-mässor.  En sådan mässa hölls i Älvsjö och vi var där med stor monter och många program. Långa pass i en monter kräver sitt koffein så en eftermiddag när det var lite stiltje på besöksfronten erbjöd jag mig att hämta kaffe åt oss två som stod där.

När jag kom tillbaka var det proppfullt med folk i vår monter. Montern var i partytältsformat. En massa jättestora karlar blockerade ingången för mig där jag kom balanserande kaffemuggar och bullar.  Men jag slingrade mig in under armbågarna på dem; Ursäkta, kan jag bara få… Tack, jag ska bara… och tog mig längst in i tältet där vi hade bord som jag kunde ställa ifrån mig kaffet på.

Väl där fick jag se min kollega demonstrera ett av våra program för två mycket kortvuxna kvinnor. Alla dessa karlar liksom bara stod där och såg stora ut. Ingen av dem föreföll intresserad av någon genomgång. Kvinnorna föreföll vagt bekanta.

Jag studerade sällskapet och fick se att alla karlar hade identiska kostymer och slipsar OCH något märkligt som löpte från ena örat. En sorts sladd.

Herre min je! Det var livvakter från SÄPO!

Och då såg jag att kvinnorna var drottning Silvia och Beatrice Ask!

Se’n dess har jag mina tvivel på livvakternas observationsförmåga och rutiner. Jag stod alltså 3dm från drottningen och hade lätt kunnat hälla kaffe över henne. Vad skulle inte en ondsint människa kunnat åstadkomma? Visserligen skulle de inte ha haft några problem att fånga in en förövare men dådet skulle ju ha varit utfört redan och det är väl det som ska förhindras? Kevin Costner hade aldrig släppt fram mig så långt.

5. Jag har dansat med Lennart Bodström, pappa till förre justitieministern.
SANT.

Under en konferensmiddag med dans ville folk ta reda på om ministern kunde dansa eller snarare hur bra han kunde dansa. Av oklara anledningar blev jag utsedd till att ta reda på det hela. Jag bjöd upp och vi dansade. Foxtrot vill jag minnas. Han var en fullt godkänd dansör.