En liten tant

Läser i diverse media om den programledare vid ett stort medieföretag som nu fångats upp av narkotikapolisen. Får via länkar till dessa artiklar tag i en nyhet som gått mig helt förbi. En uppburen kultur/nöjesjournalist vid DN är dömd till en månads fängelse för narkotikabrott. Att nyheten om detta gått mig förbi beror på att de medier jag vanligtvis läser nogsamt förtigit nyheten. Drar mig till minnes att en ung framgångsrik politiker nyligen figurerade i spalterna på grund av att han sällat sig till kokainanvändarna runt Stureplan.

Vad är det med dessa människor?
Varför i herrans namn börjar de använda narkotika i fullvuxen ålder, med stabila plattformar under fötterna, framgångar, pengar och berömmelse i övermått? De har allt utom förstånd.

Strax kommer de drogliberala att dra en lans för att "det man gör på sin fritid är vars och ens ensak" och "vi kan inte kräva felfria journalister eller felfria politiker - de måste få vara som vanliga människor".

Felfri - nä, det kan man inte kräva men laglydig, det kan man absolut kräva av opinionsbildare och lagstiftare (riksdagspolitiker). Eller som Maria Schottenius DN:s kulturchef och tillika chef för den brottslige journalisten, skriver om Lars Noréns dagbok "Kom igen. Hur skenhelig får man bli?".

Och detta med att få vara som vanliga människor - det ligger i själva konceptet kändis att man strävar efter att särskilja sig från den "vanliga människan". Det blir bara fånigt att försöka använda sig av någon sorts vanlighet som försvar för kriminella aktiviteter.

Ett vanligt argument, så vanligt att det verkar inrepeterat med hjälp av någon medietränare, som de framgångsrika använder sig av när de efter att ha blivit påkomna med olagligheter eller tveksamheter och konfronteras av någon kollega, är att de har haft en så ansträngd jobbsituation. Alla ångrar de sig dessutom bittert. Cynisk tant tillåter sig att utbrista: Jo, tjena!

Att DN förtiger det som hänt i, som jag förmodar, något sorts personalvårdande syfte och låter narkotikabrottslingen fortsätta skriva som om ingenting har hänt, skickar märkliga signaler till läsekretsen i synnerhet den yngre delen av läsekretsen som är basen för den dömdes berömmelse och framgång. Det verkar vara OK att använda narkotika - bara man inte blir påkommen för då hutar chefen åt en med orden att om det händer igen så kan man inte fortsätta skriva för DN. Om det händer igen... Vilken del av det? Missbruket eller bara om man blir påkommen och dömd? Jag vet inte men det känns svårt att tänka sig att det är en engångshändelse, ett första test när en person går in på en toalett på en känd krog och i ensamhet drar i sig kokain.

DN har ägnat tämligen stort utrymme på kultursidorna åt Fredriks Ljungs roman "Parasiten", en bok sprungen ur hans egna fleråriga upplevelser av att vara framgångsrik i finansvärlden och missbrukare på krogen. Tidigare har man skrivit mycket om Jens Lapidus "Snabba cash" som utspelar sig i samma miljöer - Stureplan. En annan bok som berör samma tema men mer missbruk av utseende som framgångsfaktor är Jenny Östergrens och Kristina Thulins "Vi som hade alla rätt"- om överpresterande programledare som räds sitt eget åldrande om jag förstår recensionen rätt. På nyhetsplats rapporteras naturligtvis om drogpoliik och annat. DN uppmärksammar således problematiken utanför de egna redaktionsväggarna.

För människans bakom kändisskapet och hans närståendes skull hoppas jag verkligen att DN som arbetsgivare tagit sitt ansvar och förser personen med olika former av hjälp för att komma bort från ett destruktivt beteende.

Namnet på journalisten är som synes ute på Internet och ungdomar har redan diskuterat både honom och händelsen i olika forum. Så om DN trodde att det kunde tigas ihjäl är de inte bara skenheliga utan även skriande okunniga om hur nyheter färdas idag.

För läsekretsens skull och då främst alla unga som "vill jobba med nåt inom media" skulle jag önska att DN öppet tog avstånd från det som skett. När man väljer att förtiga det hela bidrar DN till att understödja drogliberala strömningar.