En liten tant

Hejsan Anna!

Jag tror som du att vi inte står så långt ifrån varandra. Jag tycker också att det är berikande att diskutera och bryta sina egna argument mot andras.

Nu har vi kommit därhän att det egentligen är den ekonomiska upphovsrättens vara eller inte vara som vi diskuterar. Vi är överens om att upphovsmän ska få ersättning för sitt arbete. Vi vet båda att konstnärligt arbete inte är den lättaste vägen till de snabba pengarna och beroende på vilken konstform man ägnar sig åt är själva skapandet förknippat med olika stora utgifter. Men utgifter finns alltid.

Att mångfaldigandet av det skapade sedan är busenkelt och billigt idag förbilligar inte själva skapandet i nämnvärd grad.  Det är själva grunden till att en upphovsman faktiskt behöver få in pengar för att möjliggöra fortsatt skapande. Och nu avser jag inte ens den avlägsna möjligheten att kunna leva på sitt skapande. Jag menar material och prylar som krävs för att kunna skapa det man skapar. Akvarellpapper kostar. Kameror kostar. Instrument kostar. Datorer kostar. Inspelningsutrustning kostar. Inget av detta går att få åt sig via fildelning.

Oavsett vem som vill förändra upphovsrätten genom att inskränka den enskilde upphovsmannens rätt så anser jag att det är ett övergrepp mot upphovsmännen. Vill en pirat inskränka rätten är det ett övergrepp. Vill storbolagen inskränka rätten är det ett övergrepp.

Således kommer jag att idogt bekämpa alla försök även från storbolagens sida att inskränka min upphovsrätt.

Jag tycker att man tittar på fel sak eller snarare från fel håll när man diskuterar vem som ska kontrolleras när det gäller fildelning. Att behöva scanna varje individs Internettrafik är i sanning en rent orwellsk framtidsvision. Får FRA-lagen att framstå som en fis i rymden.

Det handlar inte om att välja mellan totalt fri fildelning eller total kontroll. Det handlar om individens rättigheter i ett nytt teknologiskt paradigm med nya distributions- och kommunikationsmöjligheter.

Min uppfattning är att de som ska kontrolleras är de som möjliggör fildelning i stor skala. Det vill säga de som driver portaler för fildelning och tar in intäkter till sig själva och sin egen verksamhet via reklamfinansiering. Det som fildelas där bör gå att kontrollera genom att räkna antal nedladdningar. Den som har upphovsrätten till det nedladdade ska då få del av de intäkter sajten som sådan genererar via reklamintäkterna.  Men det förutsätter att upphovsrättshavaren gått med på att låta sina verk fildelas via den sajten. Om en upphovsrättshavare inte ingått avtal om att låta verken fildelas, ja då får sajtägaren inte heller göra det möjligt att ladda ner dessa verk.

Jag inser att även detta scenario blir svårt att kontrollera men jag anser att kontroll inte är det vi främst ska ägna oss åt. Däremot förhindrar detta scenario folk från att tjäna pengar på andras skapande genom att leva på reklam för möjligheten att ladda hem böcker, musik, film, bilder utan att upphovsmannen får ersättning.

Jag inser också att det ändå kommer att sitta folk som på rent trots lägger upp sajter utan reklam där fildelning pågår för fullt till framför allt storbolagens förtret. Men det jag är ute efter är att skapa en kultur, en attityd som innebär att upphovsmännen har rätt till sina verk och vill någon annan ha verken ska de även bidra till upphovsmännens utgifter. Att den som snyltar framstår som just en snyltare och inte någon frihetsfrämjande person.

Se'n finns ju möjligheten att upphovsmannen avstår från att begära ersättning för nedladdningen och hittar andra vägar att finansiera sin verksamhet. Det står upphovsmannen fritt. Om upphovsmannen äger upphovsrätten alltså.

Att förkorta upphovsrättstiden till 5, 10 eller något annat antal år med hänvisning till att som du skriver "de flesta verk ekonomiskt döda långt innan tio år har gått och skulle de händelsevis fortfarande dra in pengar efter så lång tid, så har upphovsmannen antagligen fått en rejäl slant i vilket fall" anser jag vara ett alldeles för enkelt resonemang.  

Det är inte alldeles ovanligt att upphovsmän slår igenom, når ut till en större publik efter lång tid av skapande arbete utan större publika framgångar.  När detta genombrott sker, väcks ett intresse för tidigare verk av samme upphovsman.

Är det då rimligt att alla utom upphovsmannen själv ska kunna tjäna pengar på verket genom reklam från fildelningssajter eller genom att använda verken i andra sammanhang, på andra sätt?
Dan Brown är ett exempel. Jag gillar inte hans böcker men är beredd att strida även för hans upphovsrätt. I och med succén med Da Vinci-koden blev det ett sug efter hans tidigare böcker som inte sålt nämnvärt tidigare. Varför skulle han inte få tjäna pengar på sina tidigare verk?

Ett annat exempel skulle kunna vara jag själv.
Tänk dig det här:
Jag har fått jättefina recensioner för alla mina böcker så även min barnbok som sedan har sålt jättedåligt eftersom den ligger på ett bolag som inte har marknadsföringsresurser. Jag hade inte råd att ge ut den på eget förlag men ville få ut boken eftersom jag är väldigt nöjd med den. Därför skrev jag avtal med ett bokförlag.

Boken är kul och har en massa roliga figurer med. Säg att om 15 år då boken varit ute i 20 år (och jag fortfarande lever) så läser plötsligt en filmskapare boken och blir förtjust. En barnfilm görs. Stor succé. Faktiskt internationell succé. Överallt kan man sedan köpa tröjor med figurerna på, muggar, spel, leksaker, chokladaskar osv av merchandise med mina figurer på. Massor av människor tjänar stora pengar på detta från filmskaparen till alla som utnyttjat succen till kringprodukter. Men i Piratpartiets Sverige tjänar inte jag, författaren ett enda öre på detta. Eftersom den ekonomiska upphovsrätten har upphört efter 5, 10 15 år eller var nu den nya gränsen ska gå. Det tycker jag är orimligt. Jämför bara med en företagsledare som gör investeringar som inte börjar generera vinst förrän efter 5, 10, 15 år - ska den personen inte få tillgodoräkna sig dessa vinster då? På samma vis investerar ju kulturarbetare i sin verksamhet.
Så länge jag lever ska jag naturligtvis ha upphovsrätten till mina verk.

När det gäller de 70 åren efter upphovsmannens frånfälle så håller jag inte med dig. Jag anser i likhet med gällande lag att en immateriell kvarlåtenskap (dvs upphovsrätten till skapade verk) är jämställd med en materiell kvarlåtenskap. Den dag alla accepterar att allt som inte är reda pengar i ett dödsbo går över till allmänheten och inte till arvingarna - ja, då ska naturligtvis även den immateriella kvarlåtenskapen behandlas likadant.

Att tjäna pengar på merchandise och annat är förvisso en väg. Dock förutsätter det att man nått en viss nivå när det gäller framgångar. Men framför allt förutsätter det att upphovsmannen har den ekonomiska rätten till sitt verk. Annars kan vem som helst göra dockor av mina egenpåhittade figurer och kränga dem utan att jag kan hävda att jag ska ha del av förtjänsten.

Du skriver: "Slutligen har vi det där med avtalsskrivande. I nuläget får ett fåtal överhuvudtaget möjlighet att skriva kontrakt med ett bolag."
Absolut, jag håller helt med dig om det och att kontrakten tenderar att bli rena slavkontrakt.
Det är inte lätt att värja sig och man måste vara stark i anden. Jag vill gratulera dig till att ha varit både framsynt och en duktig förhandlare som värnat din rätt att även erbjuda boken för gratis fildelning. Bra jobbat!

Att hitta andra vägar utanför bolagens kontroll är vi helt överens om. Du skriver också:
" Jag vill se fler upphovsrättsmän som tar sitt öde i sina egna händer och där tror jag att fildelning och annan spridning på nätet kan vara till stor hjälp."
Där är vi så överens så det blir nästan larvigt.
Men jag hävdar att upphovsmännen ska ha sin hela upphovsrätt kvar för att till fullo kunna bidra till att utveckla den nya sköna värld som vi ser för oss på kulturens område.

Så för att sammanfatta min inställning:
Jag är inte emot fildelning
Jag är emot avsaknaden av en etisk dimension i den allmänna debatten om möjligheterna med Internet.
Jag är för alla människors rätt till frukten av sitt eget arbete.
 
Mina allra bästa hälsningar
En liten tant