En liten tant - Samtidstrots

Samtidstrots

I dagens Svenska Dagblad finns ännu en debattartikel i den pågående kulturdebatten om Figurationer, utställning på Edsviks konsthall och bok därtill. Förläggaren Peter Luthersson som givit ut boken Figurationer, har kommit hem efter semestern och tagit del av olika svenska kulturkritikers åsikter. Åsikter som i stort gått ut på att utställningen och boken är nazianstuckna och åtminstone reaktionära och framför allt oproblematiserande och helt onödiga. Tyvärr ligger inte Lutherssons läsvärda betraktelse ute på nätet.

Uppdaterad
Idag kan man länka till Lutherssons inlägg i SvD
och till ett nytt inlägg av en Lars O Ericsson som förefaller vara gjort i enlighet med punkt tre i min egen ödmjuka analys härnedan

Luthersson skriver bl.a. att
"Oslokonstnärernas figurationer är, som jag ser det, laddade av sin relation till nuet. De uttrycker ett samtidstrots som alls inte behöver vara och i varje fall i allmänhet inte är reaktionärt."

Samtidstrots! Där fick jag ordet som täckte det jag kände starkast när jag gick runt på Edsviks konsthall och betraktade de olika verken och när jag sedan läste boken.  Som varande en av alla dessa som utgör det ekonomiska fundamentet för kulturens fortlevnad - en medelålders kulturintresserad tant som reser långan väg för att ta del av kulturutbud, betalar inträde till utställningar, köper biljetter till föreställningar, köper böcker, köper skivor, betalar prenumerationer på olika tidningar och tidskrifter - blev jag alldeles upprymd av den, i det rådande kulturklimatet, uppkäftiga utställningen och boken.

Samtidstrots - det är väl det vi behöver mer av. I många frågor. Inte minst när det gäller kulturen och kultursidorna i de stora tidningarna. Axessbloggen ställer idag den intressanta frågan "Lever kritikern i nutiden?" inlägg  i två delar. Andra delen är Lutherssons artikel. Ja, lever kritikern i nutiden? Det kan man verkligen fråga sig. Som kulturintresserad medelålders tant läser jag många kultursidor, eller snarare läste. Det blir allt färre som jag orkar bry mig i att läsa.  Innehållet är för det mesta så outsägligt förutsägbart:

 För det första är innehållet oftast starkt politiserat.  Kultursidorna innehåller fler oförblommerade politiska appeller än många ledarsidor.  Oavsett politisk färg på tidningen så rattas kultursidorna så gott som alltid av etablissemangsvänstern som vevar de kända korrekta ställningstagandena; kvinnor och invandrare är offer, hbt-rättigheter, västerlandet är ont, Sverige har ingen egen kultur, svenskarna är trista, rigida, inskränkta, taffliga och reaktionära, firar man midsommar är man troligen rasist, konceptuell konst är det enda rätta och upphovsrätten det stora hotet mot Internet och så vidare.

För det andra så är den förhärskande uppfattningen att det finns endast Ett Rätt i alla kulturfrågor . Kulturskribenter som får mothugg alternativt ska kommentera något icke-godkänt beter sig ungefär som nätpöbeln, dock under eget namn och i förekommande fall egen byline. De stavar dock oftast bättre än nätpöbeln och använder längre och krångligare ord. Men tekniken är densamma; okvädningsord, misstänkliggörande, arrogans gentemot meningsmotståndare och klappar på axeln till de som tycker rätt. Och den grunda, enögda kunskapsbasen är likartad.

För det tredje skriver man ofta enbart för varandra. I debatter skiner det igenom att kulturskribenternas skara är en liten sådan, där alla i princip känner alla. Emellanåt lyser detta fram med starkt fluorescerande sken och debatterna utestänger därmed läsaren. Man förstår att det handlar om interna uppgörelser.  Det ger i alla fall mig en lite fadd känsla av allmän inskränkthet på kulturdebattens område. Små människor som har små egna problem, obegränsat med tid och dessutom egna medieplattformar där man kan utgjuta sig och pumpa upp sitt ego. Lite fånigt med andra ord.

Så därför ser jag med intresse fram emot Robert Murdochs satsning på att motarbeta gratiskulturen på nätet, han vill kunna ta betalt för kvalitetsjournalistik . Om han lyckas kommer naturligtvis andra att följa efter .

Det borde oroa majoriteten av kulturskribenterna på de stora tidningarna;
Hur ska det gå för dem när det kommer att krävas mer kunskap, bättre analyser, mer självständigt tänkande för att åstadkomma kultursidor som den kulturintresserade medelålders tanten, det ekonomiska fundamentet i kultursektorn, är beredd att betala för?
Konsumentmakt!
Samtidstrots!
1 Christopher Rådlund:

skriven

Stående ovationer. Bravo!

Om många kulturintresserade damer och herrar har fått med sig hela Figurationsståhejjet, gjort sig liknande reflektioner och åsikter som dina, så går konstSverige mot en länge efterlängtad förvandling.



Högaktningsfullt - Christopher Rådlund

2 En liten tant:

skriven

Christopher Rådlund:

Jag tackar ödmjukast för bifallet samt för den mycket intressanta boken och utställningen. Jag tycker ni har gjort en stor insats. Bl.a. har Figurationsdebatten verkligen gjort inskränktheten och arrogansen bland kulturkritiker och kulturetablissemanget synlig för oss vanliga dödliga.

3 Inga M:

skriven

Det är absolut så att Edsviksutställningen kommer att gå till historien som en vändpunkt för konsten i Sverige. Det känns som om det nu äntligen kommer att på allvar vända i konstvärlden och en klassisk figurativ konst ska få existera och få statliga utbildningsplatser parallellt med den filosofiska konsten (som Rådlund så snällt kallar den), alltså den konst som i huvudsak sysslar med samhällsdebatt av något slag.



Utställningen, boken, debatten och sedan seminariet som äger rum i Edsvik den 1:a september är starten på en process som kommer att ha styrka att förändra, därför är de alla så viktiga. Det här kan inte gå spårlöst förbi utan måste få en efterföljd, om inte annat så politiskt.

Kommentera här: